Expressionismen är en modernistisk konströrelse som växte fram i början av 1900-talet, främst i Tyskland, som en reaktion mot industrialiseringens kallhet, samhällets alienation och de akademiska konstidealens begränsningar. I stället för att återge verkligheten objektivt strävade expressionisterna efter att uttrycka inre känslor, stämningar och subjektiva upplevelser.
Rörelsen kännetecknas av starka färger, kraftfulla penseldrag, förvrängda former och en ofta dramatisk eller intensiv atmosfär. Syftet var inte att avbilda världen realistiskt, utan att gestalta konstnärens känslomässiga tillstånd.
Expressionismen omfattade flera riktningar och grupper, som Die Brücke i Dresden och Der Blaue Reiter i München, och fick inflytande även inom litteratur, teater, film och musik. Här i Sverige ser vi expressionismen framför allt i form av August Strindbergs litteratur.
Vad betyder expressionism?
Expressionismen var en konströrelse som växte fram kring sekelskiftet 1900 och hade sin starkaste period mellan cirka 1905 och 1920.
Den uppstod först i Tyskland, där grupper som Die Brücke (grundad 1905 i Dresden) och senare Der Blaue Reiter (startad 1911 i München) blev centrala. Rörelsen var delvis en reaktion mot industrialiseringens hårda verklighet och samtidens samhällsförändringar, men också mot den naturalistiska och impressionistiska konstens ideal.
Runt sekelskiftet 1900 förändrades Europa snabbt. Industrialiseringen och urbaniseringen gav nytt tempo åt vardagen, och fotografi och film tog över det exakta avbildandets roll. Konstnärer började därför söka nya vägar för att uttrycka människans inre liv. Något som ännu senare skulle fördjupas i och med de surrealistiska konstnärerna.
En konstnär som markerar steget från realism till expressionism är Käthe Kollwitz. I serien Ett vävaruppror från slutet av 1800-talet, särskilt i The March of the Weavers in Berlin, skildrar hon arbetarnas kamp med kraftiga linjer och mörka kontraster. Motiven är realistiska, men uttryckets intensitet pekar mot det som skulle utvecklas fullt ut i grupper som Die Brücke och Der Blaue Reiter.
Tysk expressionism präglas två betydelsefulla grupper: Die Brücke, grundad i Dresden 1905, och Der Blaue Reiter, bildad i München 1911. Båda ville bryta med traditionell konst och utveckla nya uttryck, men de gjorde det på olika sätt.
När första världskriget bröt ut 1914 splittrades kretsarna. Flera konstnärer stupade eller återvände märkta av kriget, och uttrycken blev mörkare och hårdare. Under 1920-talet tog Neue Sachlichkeit (”den nya sakligheten”) över scenen i Tyskland med sitt mer realistiska och kritiska uttryck, men expressionismen levde vidare i grafik, bokkonst och scenografi.
Vad som kännetecknar expressionismen
Expressionismen var aldrig en enhetlig stil, utan snarare en riktning med flera ”dialekter”. Gemensamt var viljan att uttrycka känslor och stämningar snarare än att återge verkligheten exakt.
- Färg: användes subjektivt, som bärare av känslor snarare än naturtrogenhet.
- Form: kroppar och rum förenklades, förvrängdes eller lutade för att förstärka uttrycket.
- Linjer: starka konturer, ibland svarta som i träsnitt.
- Yta: penseldragen var synliga och taktila.
- Komposition: diagonaler och rytmiska linjer skapade rörelse, energi eller oro.
- Motiv: stadsliv, ensamhet, sjukdom, religiositet, sexualitet – men också naturen, där himlar och skogar glödde.
När man står framför ett expressionistiskt konstverk möter man både själva motivet och den intensiva handling som byggt det.
Oljefärg var vanligast, men många använde också gouache, akvarell, tusch och krita. Måleriet utfördes ofta snabbt och i lager. Grafiska tekniker – särskilt träsnitt och litografi – spelade en central roll. De gav tydliga kontraster och gjorde det möjligt att sprida idéerna i tidskrifter, affischer och portföljer.
Förebilder till expressionismen
Expressionismen byggde vidare på postimpressionismens idéer. Vincent Van Gogh visade vägen genom att använda färg som känslomässigt uttryck, medan Paul Gauguin gav färg och form symboliska värden. Även symbolism och fauvism bidrog med inspiration.
Samtidigt bröt kubismen i Paris ner form och perspektiv. Båda rörelserna svarade på samma tidens frågor, men från olika håll: kubismen analyserade seendet, expressionismen förvandlade det till känsla och ställningstagande.
Två tyska expressionistiska skolor
Die Brücke och Der Blaue Reiter var de två mest betydelsefulla grupperna inom expressionismen, men de skilde sig åt både i stil, fokus och filosofi:
Die Brücke ("Bron")
- Grundad: 1905 i Dresden av unga konstnärer som Ernst Ludwig Kirchner, Karl Schmidt-Rottluff, Erich Heckel och Fritz Bleyl.
- Stil: Rå, kantig och kraftfull. De använde starka, kontrasterande färger, förenklade former och grova linjer.
- Inspiration: Påverkades av afrikansk och oceanisk konst, samt gotisk och tysk folklig tradition.
- Tema: Fokuserade ofta på stadslivets intensitet, sociala motsättningar och existentiella känslor. Kroppen och det nakna motivet återkom ofta.
- Syfte: Ville ”bygga en bro” mellan det gamla och det nya och skapa en ny konst för en ny tid.
Målningen skildrar stadslivet i Berlin med prostituerade som rör sig längs gatan. Färgerna är starka, kontrasterande och nästan aggressiva, medan figurerna framställs kantiga, förvrängda och uttrycksfulla.
Tillsammans förstärker dessa drag känslan av oro och alienation i storstadens modernitet. Det är ett typiskt exempel på Die Brückes uttryck: en rå realism fylld av starka känslor och en tydlig kritik av samtidens sociala miljöer.
Der Blaue Reiter (”Den blå ryttaren”)
- Grundad: 1911 i München av Wassily Kandinsky och Franz Marc, senare anslöt bl.a. August Macke, Paul Klee och Gabriele Münter.
- Stil: Mer lyrisk och andlig, med fokus på färg och form som uttryck för inre upplevelser. Här utvecklades också tidiga former av abstraktion.
- Inspiration: Intresserade sig för musik, folklore, barnteckningar och primitiv konst.
- Tema: Sökte det andliga i konsten. Natur, djur och symboliska motiv var vanliga, och de använde färger på ett emotionellt och symboliskt sätt.
- Syfte: Såg konsten som ett universellt språk som kunde överskrida tid och kultur, och strävade efter en inre, andlig dimension i skapandet.
I målningen Blå hästar från 1911 skildrar Franz Marc tre hästar i en harmonisk naturmiljö. Djuren är inte återgivna realistiskt, utan i blå färg som symboliserar det andliga och det rena.
Former och linjer är mjuka och rytmiska, vilket skapar en lyrisk stämning som skiljer sig från Die Brückes kantiga uttryck.
Franz Marc blev inkallad till arméen när första världskriget bröt ut, och dog två år senare i slaget i Verdun. Detta visar hur kopplad rörelsen var till sin samtid, och hur första världskriget påverkade konsthistorien såväl som alla andra delar av livet.
Kort sagt: Die Brücke skildrade samtidens stadsliv med rå energi, medan Der Blaue Reiter sökte ett mer lyriskt och andligt bildspråk.
Expressionismens utveckling i tre konstnärer
Ernst Ludwig Kirchner (1880-1938)
Ernst Ludwig Kirchner var en av grundarna av Die Brücke, som bildades i Dresden 1905. Kirchner flyttade senare till Berlin, där han utvecklade sin mest kända stil: kantiga former, starka kontraster och intensiva skildringar av storstadens nervösa liv.
Under första världskriget inkallades han till militärtjänst, men han bröt snabbt samman psykiskt. Hans konst förändrades därefter. Figurerna blev mer fragmenterade, linjerna hårdare och paletten mörkare.
1917 bosatte han sig i Schweiz, där han fortsatte måla men plågades av depressioner. 1937 stämplades hans konst som ”entartet” (degenererad) av nazisterna, och året därpå tog han sitt liv.
Förutom Gatuscen i Berlin (1913) och Badande kvinnor (serie mellan 1909-1911) är ett av hans mest kända verk Självporträtt som soldat från år 1915.
Självporträtt som soldat (Selbstbildnis als Soldat, 1915) är ett av Kirchners mest kända och mest personliga verk. Han målade det under första världskriget, kort efter att han själv brutit samman psykiskt under sin militära tjänst.
På bilden ser vi konstnären i uniform, men hans ena hand är avhuggen – inte bokstavligen, utan symboliskt. Bakom honom står en naken kvinna, stel och avskild.
Målningen visar flera typiska drag för expressionismen:
- Den förvrängda kroppen – den avhuggna handen blir en stark symbol för konstnärens känsla av att ha förlorat sin skaparkraft.
- Den starka färgkontrasten – blått, rött och grönt används inte realistiskt, utan för att förstärka känslan av ångest och alienation.
- Den psykologiska intensiteten – porträttet är mer en skildring av ett inre tillstånd än av yttre verklighet.
- Krigets avtryck – verket illustrerar hur den historiska kontexten påverkade expressionisterna och förmörkade deras uttryck.
Självporträtt som soldat är därför inte bara en bild av en individ, utan också en symbol för en hel generations konstnärer som slets mellan skaparlust och krigets förstörelse.
Edvard Munch (1963-1944)
Edvard Munch (1863–1944) föddes i Norge och bar tidigt med sig sjukdom, död och förlust. Hans mor dog när han var fem år, och hans syster dog ung i tuberkulos. Dessa erfarenheter präglade hela hans konstnärskap. I stället för att söka skönhet i traditionell mening utvecklade Munch ett bildspråk där kurvande linjer, intensiva färger och lutande rum förvandlade vardagsscener till scener för psykologiska tillstånd.
Jag stod där skälvande av ångest – och kände ett stort oändligt skrik genom naturen.
Edvard Munch, om händelsen som inspirerade till målningarna "Skriet"
Munch blev en viktig bro mellan symbolism, postimpressionism och det som senare skulle kallas expressionism. Hans konst spreds internationellt och inspirerade särskilt de tyska konstnärerna i Die Brücke. Genom honom fick expressionismen också ett nordiskt perspektiv – mer melankoliskt och existentiellt, men lika kompromisslöst i viljan att gestalta det inre livet.
Förutom Skriet (som finns i flera versioner från 1893-1910) är hans mest kända målningar Madonna (1894–95) och Livets dans (1899-1900).
Skriet (1893) är utan tvekan Munchs mest kända målning, och han återvände till motivet flera gånger i olika tekniker: olja, tempera, pastell och litografi. Verket visar en figur med öppen mun, fångad i en känsla av ångest och ensamhet.
Det som gör Skriet så centralt för expressionismen är hur Munch koncentrerar en inre upplevelse till bildens alla delar. Naturen återges inte realistiskt, utan förvandlas till en visuell resonansbotten för känslan. Linjerna och färgfälten överdriver verkligheten, och gör ångesten mer synlig.
Skriet fungerar därför som en nyckel till hela expressionismen. Här står känslan först, men alltid genom ett formmedvetet språk. Verket visar också varför Munch blev så viktig för utvecklingen av modern konst: han vågade göra det inre synligt, och hans sätt att gestalta oro och ensamhet påverkade både de tyska expressionisterna och senare konstnärer långt in på 1900-talet.
Wassily Kandinsky (1866–1944)
Wassily Kandinsky föddes i Moskva men kom att bli verksam främst i Tyskland, där han blev en centralgestalt i Der Blaue Reiter. Han var inte bara målare utan också teoretiker och författare, känd för sitt manifest Om det andliga i konsten (1911). Där formulerade han sin övertygelse om att färg och form kunde verka som musik – bära känslor direkt, utan att behöva föreställa något yttre.
Kandinsky ville frigöra måleriet från kravet att avbilda och såg istället målningen som en andlig arena. Han blev därmed en av de första konstnärerna som tog steget mot abstraktion, men hans konst förblev samtidigt starkt förankrad i expressionismens energi och känsloladdning.
Bland Kandinskys mest kända verk finns Komposition VII (1913), Improvisation 28 (andra versionen) (1912) och Gul–röd–blå (1925).
Målningen illustrerar tydligt Kandinskys väg mot abstraktionen. Där Kirchner visade känslan genom förvrängda kroppar och Munch genom en skrikande figur, gör Kandinsky det genom linjer, former och färger som helt frigjorts från det föreställande. Det som tidigare var uttryckt i ett ansikte kan här lika väl förmedlas i en linje eller en färgkollision.
Komposition VII visar därför hur expressionismen kunde bli abstraktion utan att förlora sin riktning. Kandinsky gjorde känslan till motiv i sig, och blev därmed en central gestalt i övergången mellan den figurativa expressionismen och det abstrakta måleriet.
Påverkan och efterliv
Expressionismen markerade en brytpunkt i modern konst. Den frigjorde måleriet från naturstudien och gjorde färg, linje och penseldrag till uttryckets kärna. Grafiken fick en ny status som självständigt konstnärligt språk och bidrog till att sprida rörelsens idéer brett.
Under 1900-talet levde arvet vidare i den abstrakta expressionismen, där målerihandlingen stod i centrum, och i neoexpressionismen, som återvände till den råa, figurativa energin. Men inflytandet stannade inte där – i dag märks det i allt från måleri till grafisk design, fotografi och film.
Det är därför expressionismen fortfarande känns levande. Den är inte bara en historisk rörelse, utan ett formspråk som fortsätter att påverka hur vi uttrycker känslor och erfarenheter i bilden.
Källhänvisning
- Encyclopaedia Britannica. Expressionism. (2025) https://www.britannica.com/art/Expressionism. (Hämtad: 20-09-2025).
- Tate. Expressionism. (u.å.) https://www.tate.org.uk/art/art-terms/e/expressionism. (Hämtad: 20-09-2025).
- The Museum of Modern Art (MoMA). German Expressionism collection overview. (u.å.) https://www.moma.org/s/ge/curated_ge/. (Hämtad: 20-09-2025).
- The Art Story Foundation. Die Brücke – Movement Overview. (2015) https://www.theartstory.org/movement/die-brucke/. (Hämtad: 20-09-2025).
- Nasjonalmuseet. Edvard Munch and “The Scream” in the National Museum. (u.å.) https://www.nasjonalmuseet.no/en/stories/explore-the-collection/edvard-munch-and-the-scream-in-the-national-museum/. (Hämtad: 20-09-2025).
- The Museum of Modern Art (MoMA). German Expressionism: The Graphic Impulse, press release. (2011) https://assets.moma.org/documents/moma_press-release_389360.pdf. (Hämtad: 20-09-2025).
- The Guardian. Expressionists: Kandinsky, Münter and the Blue Rider – review, Tate Modern. (2024) https://www.theguardian.com/artanddesign/2024/apr/23/expressionists-kandinsky-munter-and-the-blue-rider-review-tate-modern. (Hämtad: 20-09-2025).
- The Guardian. With Graphic Intent, Courtauld Gallery – review. (2025) https://www.theguardian.com/artanddesign/2025/mar/03/with-graphic-intent-courtauld-gallery-london-kandinsky-kokoschka-klee-expressionism. (Hämtad: 20-09-2025).
Tycker du om artikeln? Visa det gärna!
Loading...
