Kelterna var de ursprungliga invånarna på Irland. De påverkade öns historia på djupet genom sin konst, kultur, identitet och sitt språk. Mycket av det vi i dag förknippar med irländsk kultur har alltså sina rötter i det keltiska arvet. I den här artikeln ska vi utforska hur det keltiska samhället växte fram på Irland, vilka myter som omger dem och på vilket sätt deras arv fortfarande är närvarande i modern tid.
Vilka var kelterna? Spåren efter ett forntida europeiskt folk
Kelterna var inte ett enda folk, utan en samling av olika stammar och folkgrupper. Deras ursprung går tillbaka till Centraleuropa under den sena bronsåldern och järnåldern, alltså ungefär mellan 1200 och 450 f.Kr.
Trots att vi ofta talar om kelterna som en enhetlig grupp, var de i själva verket ett nätverk av samhällen som var kulturellt sammankopplade. De hade bland annat gemensamma språk, religioner och konstnärliga traditioner, men deras uttryck varierade från region till region.
De var spridda över stora delar av Europa: från dagens Spanien och Frankrike till Brittiska öarna, Irland, Balkan och ända bort till Anatolien (nuvarande Turkiet och mindre Asien).
Tack vare arkeologiska fynd och de skildringar som finns i antika grekiska och romerska texter har vi i dag en relativt god bild av många delar av den keltiska kulturen. I dessa källor beskrivs kelterna ofta som stolta och krigiska folk, starkt knutna till sina traditioner.
Många keltiska samhällen hamnade så småningom under romerskt styre. Men Irland förblev utanför Romarriket. Det gjorde att den keltiska kulturen på ön kunde utvecklas på ett unikt sätt och bevaras längre än på många andra platser i Europa.
Hur kelterna kom till Irland
Till att börja med var det inte en plötslig ankomst. Migrationen från centrala Europa skedde gradvis under flera århundraden. Man tror att folk som talade keltiska språk rörde sig västerut från Centraleuropa under järnåldern.
De påverkades först av Hallstattkulturen (ca 800–500 f.Kr.), en kultur känd för sitt järnhantverk och de rika gravfynd man har hittat. Senare blev de influencerade av La Tène-kulturen (ca 500–100 f.Kr.), som utvecklade en mer avancerad konststil och spridde keltiska traditioner över stora delar av Europa.
Dessa första migrationer gick genom nuvarande Frankrike och vidare över Brittiska öarna, för att slutligen nå Irland någon gång mellan år 600 och 100 f.Kr. Det är fortfarande omdiskuterat om detta var på grund av folkgrupper som migrerade eller kulturell spridning via t.ex. handel. Det är däremot tydligt att keltiska traditioner och kultur var etablerad på Irland redan under järnåldern.
Hallstatt- och La Tène-kulturerna: grunden för det keltiska samhället
Vi nämnde tidigare Hallstatt- och La Tène-kulturerna. Dessa kulturer har fått namn efter platserna man har funnit arkeologiska fynd. Den förstnämnda kulturen hade sitt centrum i nuvarande Österrike och den senare kring Schweiz.
Hallstattkulturen blomstrade ungefär mellan år 800 och 500 f.Kr. Den kännetecknas av avancerad metallbearbetning, särskilt i järn, samt påkostade gravskick. Samhället var hierarkiskt, med hövdingar och krigare som hade en framträdande roll.
Efter Hallstatt följde La Tène-kulturen. Det är här vi hittar mycket av den stiliserade konsten som förknippas med kelterna – spiraler, böljande former och djurmotiv. Dessa mönster kom senare att få stort inflytande på den irländska keltiska konsten och designen.
Ingen av dessa kulturer existerade i isolering, och de var inte heller de enda ursprungen till den keltiska kulturen på Irland. Tvärtom ingick de i ett brett nätverk av keltiska samhällen, från Iberiska halvön till västra Britannien. Det är också osäkert om dessa folk ens kallade sig själva för "kelter" eller om de uppfattade sig som del av en gemensam identitet.
Anledningen till att vi i dag kopplar ihop dem är framför allt deras gemensamma kulturella uttryck – och att grekiska författare beskrev dem som keltoi, alltså kelter. Med tiden utvecklades dessa grupper till olika keltiska identiteter i Irland, Skottland och Wales.
Tidig järnålderskultur i Centraleuropa, känd för järnverktyg, saltgruvor och rika begravningsplatser.
Senare keltisk kultur känd för sin konstnärliga stil: kurvor, spiraler och avancerade metallarbeten.
De keltiska stammarnas samhälle, kultur och vardagsliv
Det tidiga Irland bestod inte av kungariken, utan av folkstammar. Varje stam styrdes av en hövding eller kung.
Samhällena var hierarkiskt uppbyggda med stormän (ungefär som en dåtida adel), krigare, druider, hantverkare och bönder – alla med sina tydliga roller. Det som höll folkstammen samman var krigarkoder, lojalitet och släktskap.
Stammen, eller tuath som den kallades, bestod av flera storfamiljer som delade mark och resurser. Jämfört med många andra västerländska kulturer var det keltiska samhället långt före sin tid, särskilt när det gällde kvinnors ställning. Kvinnor kunde inneha betydande makt – de kunde både leda folkstammar och verka som druider.
För att upprätthålla ordning tillämpades Brehon-lagarna, ett sofistikerat rättssystem som byggde på sedvänjor och traditioner.
Kelterna livnärde sig framför allt på jordbruk, och levde mest som bönder. Boskapsskötsel stod i centrum, tillsammans med säsongsbundna festivaler och en stark muntlig tradition. Just boskapshållningen fortsatte långt fram i tiden – även under den stora potatissvälten på 1800-talet. Ändå fick missväxten så förödande konsekvenser, eftersom potatisen hade blivit den dominerande grödan för befolkningen.
Berättande, musik och poesi hade en särskild plats i det keltiska livet. Barderna – skalderna – hade hög status och betraktades som viktiga bärare av tradition och kultur.
Städer fanns inte i den keltiska världen. Istället bodde folkstammarna i crannógs (sjöbostäder byggda på pålar) och i ringforts (cirkelformade befästningar), som kunde användas både som bostäder och som skydd i orostider.
Språk och arv: gaeliskan och andra keltiska språk
Språk och kultur hör oupplösligt ihop, och arvet från gaeliskan och andra keltiska språk märks fortfarande tydligt på Irland i dag.
Kelterna talade språk som tillhörde den keltiska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen. Denna gren delades så småningom upp i två huvudkategorier: kontinentalkeltiska språk (talade i fastlands-Europa) och ö-keltiska språk (talade på de Brittiska öarna och på Irland).
De ö-keltiska språken delas i sin tur in i två undergrupper: goideliska språk (gaeliska) och brytoniska språk. Den irländska gaeliskan utvecklades ur den goideliska grenen och är en direkt fortsättning på det språk som de tidiga irländska kelterna talade.
Detta språk påverkade också utvecklingen av skotsk gaeliska och manx (det keltiska språket på Isle of Man). Båda dessa var ursprungligen muntliga språk, fyllda av poesi, mytologi och rättsliga traditioner. Senare började de även skrivas ner med Ogham, ett tidigt medeltida irländskt alfabet som ristades in i stenar.
Trots århundraden av kolonisering och anglisering talas irländsk gaeliska fortfarande i dag, och kallas ofta kort och gott för Irish. Språket är en central del av den irländska nationella identiteten. Att keltiska språk överlevt på Irland, i Skottland och i Wales beror på långvariga och medvetna insatser för att hålla dem levande som modersmål.
Du kan läsa mer om hur den keltiska identiteten har spelat roll i den Irländska kampen för självständighet.
Keltisk konst och symbolik: från spiralmotiv till keltiska korset
Keltisk konst är en visuell representation av den keltiska kulturen, och den kan fortfarande upplevas på Irland och i andra keltiska regioner i dag. Som tidigare nämnt så har den sitt i den La Tène-kulturen.
Kelternas konstnärliga tradition kännetecknas av böljande former, spiraler, flätmönster och djurmotiv. Dessa motiv används numera som symboler för både irländsk identitet och en bredare keltisk kultur.
Till skillnad från grekerna och romarna, som hade mer realistisk konst, var den keltiska konsten starkt abstrakt och symbolisk. Den hade ofta en koppling till andlighet eller kosmologi.
De här mönstren och symbolerna kunde pryda allt från vapen och smycken till heliga föremål. Och även efter att kristendomen fördes till Irland av bland andra Sankt Patrick levde den keltiska stiltraditionen vidare. Ett tydligt exempel är det keltiska korset, där kristna och äldre hedniska symboler smälter samman.
Religioner, myter, och den keltiska världsbilden
Den tidiga keltiska världsbilden var djupt förankrad i naturen, årstidernas cykler och ett pantheon av mäktiga gudar och gudinnor.
Religionen var polyteistisk, med gudomligheter knutna till naturens olika aspekter – floder, skogar, djur, solen och månen. Varje del av landskapet kunde ha en andlig betydelse.
I detta samhälle hade druiderna en central roll. De fungerade som präster, domare, lärare och förvaltare av helig kunskap.
Eftersom druiderna inte efterlämnade egna skriftliga källor, bygger vår kunskap om dem främst på romerska och tidiga kristna beskrivningar. Där framställs de som djupt inflytelserika personer, ansvariga för ritualer, offerhandlingar och högtider.
Keltiska gudar och gudinnor
Bland de mest framträdande gudarna och gudinnorna fanns:
- Dagda – en mäktig fadergestalt och gud över fruktbarhet, styrka och kunskap. Han förknippades ofta med en magisk gryta som aldrig tömdes.
- Brigid – gudinna för poesi, läkekonst, smide och vårens förnyelse. Hon blev senare helgonförklarad i kristen tradition.
- Lugh – ljusets och konstens gud, ofta avbildad som en skicklig krigare och hantverkare.
- Morrígan – en gudinna associerad med krig, öde och död, men också med transformation och makt.
Tillsammans speglade dessa gestalter den keltiska synen på världen som ett samspel mellan natur, mänskligt liv och det gudomliga.
Keltiska högtider
Precis som naturen präglade den keltiska världsbilden, formade den också årets viktigaste högtider. De keltiska festivalerna markerade övergångarna mellan årstiderna och hade både religiös och social betydelse.
Några av de mest kända är:
- Samhain (31 oktober–1 november), som markerade slutet på skördeåret och början på vintern. Under denna natt trodde man att gränsen mellan de levandes och de dödas värld var som tunnast – en föreställning som senare influerade halloween.
- Imbolc (1 februari) firade vårens första tecken och förknippades med gudinnan Brigid, ljus och rening. Denna högtid kom i kristen tid att smälta samman med firandet av S:t Brigid.
- Beltane (1 maj) välkomnade sommaren med eldar, fruktbarhetsriter och festligheter som skulle säkra både god boskapshälsa och rik skörd.
- Slutligen hölls Lughnasadh (1 augusti), en skördefest uppkallad efter guden Lugh. Den präglades av marknader, tävlingar och rituella måltider till gudens ära.
Tillsammans skapade dessa högtider en rytm i det keltiska livet, där människorna levde i ständig relation till naturens cykler och det gudomliga.
Keltiskt inflytande på Irlands och Storbrittanniens historia
Det keltiska inflytandet kan fortfarande märkas i nästan alla länder där kelterna en gång levde – men allra tydligast på Irland. Språket, samhällsstrukturen och mytologin överlevde långt efter att kelterna själva upphört som enskilda folk på ön.
I Skottland smälte den keltiska kulturen samman med de piktiska traditionerna och utvecklades så småningom till skotska gaeliska identiteter. På samma sätt levde de brytoniska språken i Wales och norra Britannien vidare, även efter den romerska ockupationen och senare under anglosaxarnas dominans.
När romarna erövrade Britannien drevs många keltiska folkstammar västerut, medan de som stannade kvar till slut blev en del av romariket.
Ändå kan det keltiska arvet fortfarande spåras i hela Storbritannien men särskilt på Irland. Det märks i allt från ortsnamn och folktro, till rättstraditioner och kulturella uttryck.
Den keltiska kultrens renässans i moderna Irland och Skottland
Kelternas politiska makt försvann för länge sedan, men under 1800- och tidigt 1900-tal växte en stark kulturell renässans fram i Irland och Skottland. Detta särskilt i samband med den irländska frihetskampen, men också i enlighet med nationalromantiken som spreds i Europa under senare delen av 1800-talet.
Rörelsen strävade efter att återupprätta och fira de unika språk, folktraditioner, konstarter och sedvänjor som hörde till de keltiska arven i Irland och Skottland.
I Irland spelade Gaelic League (Conradh na Gaeilge) en central roll genom att främja det irländska språket och traditionella seder. Samtidigt hämtade författare och poeter som W. B. Yeats och Lady Gregory inspiration ur den keltiska mytologin, vilket satte djupa spår i litteraturen.
Än i dag pågår arbete för att bevara de keltiska språken, stödja traditionell musik och hålla liv i den keltiska kulturens anda. Detta markerar den viktiga roll som kelterna har spelat i Irlands historia.
Missuppfattningar om kelterna: att skilja myt från verklighet
Kelterna har ofta blivit missförstådda, inte minst för att vi gärna vill romantisera dem.
Det är vanligt att keltisk folk uppfattas som en grupp. I verkligheten var de en lös samling stammar spridda över stora delar av Europa. Att beskriva kelterna i singular kan vara användbart som en introduktion, men vi bör samtidigt vara medvetna om hur begränsande det är att se dem på det sättet.
Skillnad mellan galler och kelter
Det är också vanligt (till viss del tack vare Asterix och Obelix) att galler är detsamma som kelter.
Men, kelter är som sagt ett samlingsnamn för många olika folkstammar i Europa under järnåldern. De delade språk, religion och kultur men var inte ett enat folk. Kelterna levde spridda över stora områden – från Iberiska halvön och Gallien till Brittiska öarna och Anatolien.
Däremot ska gallerna uppfattas spm en undergrupp av kelterna som levde i dagens Frankrike, Belgien, Schweiz och norra Italien. De var alltså kelter, men alla kelter var inte galler. Romarna stred främst mot gallerna, och därför är det ofta de som dyker upp i antika källor (t.ex. i Commentarii de Bello Gallico av Julius Caesar).
Vanliga myter
En annan vanlig föreställning handlar om människooffer. Ja, det finns belägg för att offerritualer förekom, men de källor vi har är nästan uteslutande nedskrivna av grekiska och romerska författare. Deras skildringar färgades sannolikt av fördomar och syftade ofta till att framställa kelterna som mindre civiliserade än de själva.
De vanligaste myterna om kelterna:
- Det var ett gemensamt folkslag
- De praktiserade ofta människooffer
- Keltisk identitet är lika med Irländsk identitet
- Keltisk konst var endast dekorativ
Att förstå kelterna handlar därför inte bara om att blicka bakåt. Det är också ett sätt att se hur det förflutna fortfarande formar vår nutid och vår identitet.
Vill du lära dig mer om det moderna Irland är det viktigt att förstå splittringen mellan Irland och Nordirland.
Källhänvisning
- Mark Cartwright, World History Encyclopedia, Hallstatt culture, https://www.worldhistory.org/Hallstatt_Culture/ (Hämtad: 23-08-2025)
- Natasha Sheldon, History and Archaeology Online, The Hallstatt Period, https://historyandarchaeologyonline.com/the-hallstatt-period/ (Hämtad: 23-08-2025)
- Penn Museum (Expedition Magazine), The Arrival of the Celts in Ireland, https://www.penn.museum/sites/expedition/the-arrival-of-the-celts-in-ireland/ (Hämtad: 23-08-2025)
- Brendan Walsh, Paedagogica Historica, Schooling, the Gaelic League, and the Irish language revival in Ireland 1831–1922, https://www.researchgate.net/publication/356025922_Schooling_the_Gaelic_League_and_the_Irish_language_revival_in_Ireland_1831-1922 (Hämtad: 23-08-2025)
- Cambridge Core, Irish Historical Studies, The Gaelic League and the spatial logics of Irish nationalism, https://www.cambridge.org/core/journals/irish-historical-studies/article/abs/gaelic-league-and-the-spatial-logics-of-irish-nationalism/B363BC2DCFE1937E4E30E08FE4DA1682 (Hämtad: 23-08-2025)
- Project MUSE (Syracuse University Press), The Irish Revival, http://muse.jhu.edu/pub/204/edited_volume/chapter/3647748 (Hämtad: 23-08-2025)
- Britannica, Hallstatt culture, https://www.britannica.com/topic/Hallstatt-culture (Hämtad: 23-08-2025)
Tycker du om artikeln? Visa det gärna!
Loading...
