Efter århundraden av politiska, religiösa och sociala motsättningar mellan Irland och Storbritannien delades ön i två olika politiska enheter: Irländska fristaten (som var namnet på republiken Irland vid tidpunkten för splittringen) och Nordirland. Delningen grundades i det anglo-irländska avtalet, som satte punkt för det irländska frihetskriget.
Det är den korta och förenklade versionen till varför Irland idag är delat i två. Men, bakom splittringen mellan Republiken Irland och Nordirland finns det som vanligt många fler bakomliggande orsaker. I det här blogginlägget får du en introduktion där du får lära dig mer om denna avgörande del av Irlands historia.
En kort historisk över relationen mellan Irland och Storbrittanien
Delningen av ön Irland skedde inte över en natt. Den formades under århundraden av politiska konflikter, religiösa motsättningar och ekonomiskt utnyttjande.
Irlands historia sträcker sig långt bortom den punkt vi börjar vid här, men för att ge sammanhang fokuserar vi på tidigt 1100-tal. Det var då Irland steg för steg kom under den brittiska kronans kontroll.
Spänningarna mellan de engelska härskarna och den irländska befolkningen var ständigt närvarande under de följande århundradena. Motståndet tog sig uttryck i många uppror och en lång tradition av irländsk självständighetskamp.
Bland de mest betydelsefulla händelserna – som alla skulle kunna fylla egna artiklar – kan nämnas:
- Det irländska upproret år 1641: Ett storskaligt katolskt uppror mot engelska och skotska bosättare på Irland, vilket ledde till blodiga sammandrabbningar och massakrer på båda sidor. Upproret markerade början på ett långt krig som till slut förstärkte Englands grepp om Irland.1
- Det vilhelminska kriget (1689–1691): Ett krig mellan anhängare till den avsatte katolske kungen Jakob II och protestantiska styrkor lojala till Vilhelm av Oranien. Kriget slutade med protestantisk seger, vilket befäste brittisk kontroll och försämrade katolska irländares politiska och religiösa rättigheter.2
- Unionen 1801 (Act of Union) : Genom detta fördrag slogs Irland samman med Storbritannien och bildade Förenade kungariket Storbritannien och Irland. Många irländare såg unionen som en tvångsåtgärd som underminerade landets självstyre och fördjupade känslan av politisk och ekonomisk underordning.3
För att förstå själva delningen behöver vi framför allt blicka mot 1800-talet. Vid den tiden hade nationalistiska rörelser i Irland vuxit sig starka. Kraven på självstyre och upphävandet av unionen blev allt mer högljudda.
Vägen mot delningen: Government of Ireland Act och ökande spänningar
Unionen 1801 syftade till att införliva Irland i Storbritannien och skapa Förenade kungariket Storbritannien och Irland.
Under 1800-talet växte dock den så kallade Home Rule-rörelsen, som ville ge Irland ett eget parlament men fortfarande under den brittiska kronan. Förslaget mötte starkt motstånd i norr, särskilt bland delar av den protestantiska befolkningen. De identifierade sig i högre grad med en brittisk än en irländsk identitet och fruktade att hamna under ett parlament i Dublin där katolikerna skulle ha majoritet.
Det var en politisk kamp under 1800- och tidigt 1900-tal som syftade till att ge Irland ett eget parlament och självstyre i inrikesfrågor, men fortfarande under den brittiska kronan. Målet var alltså inte full självständighet, utan en lösning liknande den som senare kom att gälla för andra delar av det brittiska imperiet, som t.ex. i Kanada.
År 1914 antog det brittiska parlamentet den tredje Home Rule Bill i ett nytt försök att minska det irländska motståndet mot brittiskt styre. Men utbrottet av första världskriget gjorde att lagen aldrig förverkligades. Samtidigt växte nationalistiska grupper som Sinn Féin i styrka, och de förespråkade full självständighet genom att knyta an till Irlands keltiska identitet.
Påskupproret 1916 blev en vändpunkt för den republikanska rörelsen. Trots att upproret snabbt slogs ned av brittiska styrkor fick den brutala reaktionen, inklusive massavrättningar, motsatt effekt. Den stärkte stödet för kravet på ett självständigt Irland.
För att hantera krisen antog den brittiska regeringen Government of Ireland Act 1920. Lagen skapade två parlament – ett i söder (som senare utvecklades till Irländska fristaten) och ett i norr (Nordirland). Syftet var att tillmötesgå både nationalister i söder och unionister i norr, men resultatet blev i praktiken en fördjupning av klyftorna.
Det anglo-irländska avtalet 1921 formaliserade slutligen delningen. Det södra Irland blev självständigt, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien.
Det anglo-irländska avtalet
Det anglo-irländska avtalet markerade det officiella slutet på det irländska frihetskriget. Det var ett avgörande steg mot att skapa den Irländska fristaten, men det fastslog också att Nordirland skulle utgöra en separat politisk enhet inom Storbritannien.
När den irländska delegationen, ledd av Michael Collins och Arthur Griffith, förhandlade fram villkoren med den brittiska regeringen sågs avtalet som en seger av vissa – men som ett nederlag av andra.
Det gav Irländska fristaten självstyre med eget parlament, egen armé och egen regering, men höll landet kvar i det brittiska samväldet som ett självstyrande territorium.
Så småningom lämnade Irland samväldet och utvecklades till en helt självständig republik – utan Nordirland. Det skulle alltså dröja till 1949 innan Republiken Irland var helt självständig stat från Storbrittanien.
År 1921 såg det alltså ut som följande:
Republiken Irland
- Övervägande katolsk befolkning
- Självständig, men inom brittiska samväldet
- Inbördeskrig mellan pro- och anti-fördragssidan följde
- Politisk huvudstad: Dublin
Nordirland
- Övervägande protestantisk befolkning
- Förblev en del av Storbritannien
- Styrdes av unionister
- Politisk huvudstad: Belfast
Avtalet cementerade alltså delningen av Irland. Nordirland, bestående av sex grevskap i Ulster, skulle stanna inom Storbritannien. Detta drevs igenom av unionisterna. Unionisterna var en övervägande protestantisk rörelse lojal till London och orolig för att hamna i en katolskt dominerad irländsk stat där de själva skulle vara en minoritet.
Michael Collins och flera andra irländska ledare betraktade avtalet som ett pragmatiskt steg på vägen mot fullständig självständighet.
Det var många republikaner som motsatte sig avtalet. Deras främsta invändning var att Irland fortfarande tvingades svära en ed av trohet till den brittiska kronan. Eftersom att det innebar att alla parlamentsledamöter i den nya Irländska fristaten måste svära lojalitet till den brittiska kronan och erkänna kung Georg V som statschef.
För många nationalister var detta helt oacceptabelt, eftersom de hade kämpat för ett självständigt Irland utan band till Storbritannien. För dem innebar detta att drömmen om en helt självständig irländsk republik hade blivit förrådd, särskilt i med tanke på alla de som offrat sina liv i kampen mot brittiskt styre.
Ilskan mot Storbritannien och dess styre hade pågått länge, och något av händelserna som ökade ilskan var även den stora svälten under 1840-talet.
Det katolska Irland vs. protestantiska Ulster
Religion var en av de viktigaste faktorerna bakom delningen av Irland. Majoriteten av befolkningen på ön var katoliker, men i norr fanns en betydande protestantisk minoritet. Kombinationen av religiösa och politiska ideal spädde på motsättningarna mellan katolska nationalister och protestantiska unionister – konflikter som hade rötter långt tillbaka, långt före den stora svälten på 1800-talet.
Nationalister tillhörandde katolska kyrkan i södern ville bryta sig loss från Storbritannien och skapa en självständig republik. Den Irländska fristaten som växte fram ur det anglo-irländska avtalet hade en övervägande katolsk befolkning och kom snabbt att bli en symbol för katolsk nationalism.
Delningen av Irland handlade inte enbart om religion. Den berörde också markägande, politisk lojalitet och ekonomiskt inflytande – särskilt i det industrialiserade Ulster. Unionisterna i norr, som till största delen var protestanter, oroade sig för att styras av katoliker.
Ulster var Irlands mest industrialiserade region, med viktiga varv, textilindustrier och gruvor. Ekonomiskt sett hade unionisterna därför starka skäl att förbli en del av Storbritannien, där de såg bättre skydd för sina arbetsplatser och handel.
Storbritannien var huvudsakligen protestantiskt, och i Ulster var unionisternas band till den brittiska kronan starkare än banden till det övriga Irland.
Konsekvenser för den irländska ekonomin och sociala förhållanden
Delningen påverkade hela ön, både den Irländska fristaten (senare Republiken Irland) och Nordirland på djupet. De fick egna ekonomier, politiska system och samhällsstrukturer, vilket under årtionden ledde till olika utvecklingsvägar, särskilt ekonomiskt.
Den Irländska fristaten stod inför stora utmaningar som ny självständig nation, bort från brittiskt kolonialstyre. Samtidigt blev skillnaderna mellan protestanter och katoliker i Nordirland mer påtagliga, då protestantiska unionister dominerade. Katoliker drabbades av diskriminering i arbete, bostäder och politik, vilket bidrog till social och ekonomisk marginalisering och framtida konflikter.
Med tiden blev skillnaderna mellan nord och syd allt tydligare. I söder satsade man på en mer självständig ekonomi med protektionism och minskat brittiskt inflytande, medan norr förblev starkt kopplat till Storbritannien med handelsavtal, brittiska investeringar och en betydande industriell bas.
Politisk identitet skiljde sig också åt: katolsk nationalism präglade södern, medan protestantiska unionister i norr i högre grad identifierade sig med Storbritannien. Krigen – både frihetskriget och inbördeskriget – gjorde ekonomisk stabilitet svår att uppnå, och Irlands jordbruksdominerade ekonomi drabbades hårt.
Dublin blev den nya statens politiska och kulturella centrum, medan stora delar av landet kämpade med fattigdom, underutveckling och hög emigration. Nordirland förblev ekonomiskt knutet till Storbritannien och fungerade som ett viktigt industriellt centrum. Belfast fokuserade på varvsindustri, linneproduktion och teknisk industri.
När Nordirland blev styrt av protestantiska unionister ökade skillnaderna mellan protestanter och katoliker markant. Katoliker i Nordirland drabbades av diskriminering på arbetsmarknaden, inom bostadssektorn och i politiskt inflytande. De utsattes också för social och ekonomisk marginalisering, något som bidrog till framtida konflikter.
Med tiden blev skillnaderna mellan nord och syd allt tydligare. Södern satsade på en mer självförsörjande ekonomi med protektionistiska åtgärder och mindre beroende av Storbritannien, medan norr förblev starkt kopplat till britterna genom handelsavtal, investeringar och en större industriell bas.
Politisk identitet skiljde sig också åt: katolsk nationalism dominerade i södern, medan protestantiska unionister i norr i högre grad identifierade sig med Storbritannien.
De bestående effekterna av delningen
- Politisk splittring och inbördeskrig
- Segregering i Nordirland
- Olika ekonomiska strategier i norr och söder
- Förstärkte nationalistiska och unionistiska spänningar
- Ledde till The Troubles och slutligen fredsprocessen
The Troubles: Hur delningen ledde till decennier av konflikt
Delningen av Irland 1921 satte södern och norr på olika vägar, vilket så småningom ledde till decennier av våld och konflikt. Denna period, särskilt mellan 1960-talet och 1990-talet, kallas The Troubles och hade sina rötter i de sekteristiska och politiska skillnaderna mellan protestanter och katoliker i Nordirland, samt de motsatta politiska identiteterna hos irländska nationalister och Ulsters unionister.
Fredliga protester eskalerade till våldsamma konfrontationer, särskilt när Royal Ulster Constabulary (RUC) svarade med hård makt. Den mer radikala fraktionen av IRA (Irländska Republikanska Armén), kallad Provisional IRA, tog upp väpnad kamp för att få slut på brittiskt styre och återförena Irland.
Paramilitära grupper som Ulster Volunteer Force (UVF) och Ulster Defence Association (UDA) bildades, och städer som Belfast och Derry blev centra för bombningar, skjutningar och sekteristiskt våld. Brittiska försök att upprätthålla ordningen förvärrade ofta situationen, särskilt efter större händelser som Bloody Sunday 1972, då brittiska soldater sköt 14 obeväpnade katolska demonstranter i Derry.
The Troubles ledde till tusentals dödsfall och många skadade. Våld, politisk repression och segregation förstärkte de olika identiteterna inom samhällena och lämnade ett långvarigt arv av sekteristiskt våld som polariserade samhället.
The troubles avlutades först i slutet på 90-talet. Good Friday Agreement 1998 etablerade en delad regering. Även om såren långt ifrån var läkta och skillnader fortfarande kändes av vissa, skapade avtalet bland annat grunden för maktdelning mellan unionister och nationalister.
Sammanfattande tidslinje
1920
Government of Ireland Act
Delar Irland i två politiska enheter med egna parlament.
1921
Anglo-Irländska avtalet
Slut på frihetskriget; Irländska fristaten skapas och Nordirland stannar i Storbritannien.
1922
Irländska fristaten etableras
Den nya staten får självstyre men är fortfarande del av det brittiska samväldet.
1949
Republiken Irland utropas
Irland lämnar samväldet och blir helt självständigt, utan Nordirland.
1998
Good Friday Agreement
Avtal om maktdelning och fred mellan unionister och nationalister i Nordirland. Detta markerar officiellt slutet på the Troubles
Situationen idag
Storbritanniens utträde ur EU (Brexit) har haft stor effekt på både handel och politik. Nya tullar och gränskontroller mellan Storbritannien och EU har minskat handeln, samtidigt som Nordirland följer EU:s regler genom Nordirlandprotokollet, vilket skapar en de facto tullgräns i Irländska sjön.
Politiskt har Brexit fördjupat skillnaderna mellan unionister i Nordirland, som vill stå kvar i Storbritannien, och nationalister, som förespråkar ett enat Irland. Samtidigt har diskussionerna om irländsk återförening ökat.
Källhänvisning
- https://www.rte.ie/brainstorm/2021/0209/1196035-irish-rebellion-1641/
- Harman Murtagh, The Williamite War 1689-91(1:1) https://historyireland.com/the-williamite-war-1689-9111/ (Hämtad: 2025-08-24).
- Haas, James M., Diana, M. Casey. Act of Union (1800) https://www.ebsco.com/research-starters/history/act-union-1800 (Hämtad: 2025-08-24).
Tycker du om artikeln? Visa det gärna!
Loading...
