Den 6:e december år 1921 förklarades Irland självständigt från Storbrittanien. Men Republiken Irland förklaras helt självständigt först år 1945.
Vägen till självständighet är alltså en lång historia som inkluderar uppror, politiska omvälvningar och en lång väpnad kamp. Viktiga händelser som ledde till Irland som en självständig stat är bland annat, påskupproret år 1916, det irländska frihetskriget, det anglo-irländska avtalet, och tillsist, den fria Irländska staten år 1922.
Irland, brittiskt styre och motståndet
När vi talar om irländsk självständighet menar vi självständighet från det brittiska styret. Däremot har det som idag är Irland självklart en längre historia än så. Tidigare har platsen varit befolkad av mesolitiska, neolitiska, bägarkulturer och bronsålderskulturer, innan den utsattes för migrationen av keltiska stammar som så småningom skulle bli den dominerande kulturen i området.
Norska vikingar plundrade och bosatte sig i kustområden under 700‑ och 800‑talen innan de till sist integrerades i det irländska samhället.
På 1100‑talet invaderade normandiska riddare från Wales och England efter att den avsatte irländske kungen Dermot MacMurrough begärt deras hjälp. De byggde slott, införde feodalism och etablerade The Pale. Detta markerade den första verkliga brittiska invasionen av Irland.
Irland befann sig under brittiskt styre på olika sätt fram till 1900‑talet, men situationen hade aldrig varit särskilt stabil.
Spänningarna nådde kokpunkten under 1800‑ och tidigt 1900‑tal, särskilt efter diskrimineringen av den katolska majoriteten (som berömt införts på Irland av Sankt Patrick), markberövningar och ekonomiska svårigheter som pågått i århundraden.
Det fanns viss uppslutning kring idén om Home Rule, där Irland skulle ha begränsad självstyrelse inom Storbritannien. Samtidigt krävde många fullständig självständighet och skapandet av en republik.
Brittiska militär- och polisstyrkor användes för att upprätthålla kontroll, särskilt i områden som Dublin och Ulster. Men det irländska motståndet var ständigt närvarande och utvecklades hela tiden. Även om flera uppror under 1700‑ och 1800‑talen slutade i misslyckanden, blev 1900‑talet en kritisk vändpunkt.
Uppkomsten av irländsk nationalism och Sinn Féin
I början av 1900‑talet hade den irländska nationalismen vuxit från en kulturell och politisk rörelse till en stark strävan efter fullständig självständighet. Den irländska identiteten kopplades också till de keltiska folk som tidigare hade befolkat ön, innan den brittiska kronan började utöva inflytande.
Home Rule‑rörelsen strävade efter begränsad självstyrelse inom Storbritannien. Många irländare var dock frustrerade över de förseningar och kompromisser som detta skulle innebära.
År 1905 grundades Sinn Féin av Arthur Griffith och fick snabbt stöd. Till en början förespråkade partiet faktiskt en dubbelmonarki snarare än fullständig separation. Men efter påskupproret 1916 radikaliserades partiet när britterna lade skulden för upproret på Sinn Féin.
Offentlig sympati för upprorets ledare växte, liksom stödet för en mer självsäker irländsk nationalism. Vid riksdagsvalet 1918 framträdde Sinn Féin som ett republikanskt parti som förespråkade en helt oberoende irländsk republik. Partiet vann en överväldigande majoritet i Irland, vägrade ta sina platser i Westminster och bildade Första Dáil Éireann, det revolutionära irländska parlamentet i Dublin.
Detta blev ett av de första och mest tydliga stegen mot direkt handling mot brittiskt styre på Irland.
Vad var påskupproret?
När man talar om Irlands självständighet är detta ofta ett av de mest citerade händelserna. Dess påverkan på Irlands väg mot frihet kan inte underskattas.
Även om det militärt sett blev ett misslyckande, väckte påskupproret starkt offentligt stöd för irländsk självständighet. Britternas avrättning av upprorsledarna gjorde dem till martyrer och förändrade opinionen mot revolution.
På påskmåndagen den 24 april 1916 inledde en grupp irländska republikaner ett väpnat uppror i Dublin för att avsluta det brittiska styret.
Målet var att etablera en självständig irländsk republik, men upproret var dåligt koordinerat och saknade bred folklig uppslutning. Trots detta ledde nyckelpersoner som Patrick Pearse, James Connolly och Joseph Plunkett omkring 1 200 rebeller för att inta viktiga byggnader i Dublin, bland annat General Post Office (GPO).
Upprorsledarna utfärdade en självständighetsförklaring, och den brittiska motreaktionen kom snabbt och med överväldigande styrka. Upproret slogs ner på några dagar och stora delar av centrala Dublin låg i ruiner.
Nästan 500 människor dog, kring hälften av dem var civila. Det var också kring 2600 personer skadade, varav kring 2200 var civila.1
I början var opinionen bland befolkningen blandad. När brittiska styrkor avrättade 16 ledare, förvandlade de dem till martyrer. Upproret blev därför snabbt en samlingspunkt som väckte starka nationalistiska känslor.
Den brittiska reaktionen radikaliserade irländsk politik. De mer moderata nationalistiska krafterna ansågs inte gå tillräckligt långt. Liknande saker hade hänt tidigare under potatissvälten, då den brittiska regeringens åtgärder kraftigt förvärrade konsekvenserna av missväxten.
personer på Irland
Även om upproret misslyckades, la det grunden för den väpnade politiska konflikten som skulle komma att prägla de följande åren.
Från uppror till revolution
I stället för att, som intentionen var, att dämpa det nationalistiska stödet hade den brittiska regeringens våldsamma reaktion spätt på det. Sinn Féin gick över till att fullt ut stödja en irländsk republik, säkrade en överväldigande seger i större delen av Irland och inrättade den första Dáil Éireann i Dublin i januari 1919.
Irland utropades till en självständig republik, och samma dag sköts två polis officerare ihjäl i Tipperary, de var en del av Royal Irish Constabulary (RIC) som var under brittiskt styrke. Detta ses i allmänt som den första händelsen i det irländska självständighetskriget.
Irish Republican Army (IRA), som bildades av milisen Irish Volunteers, började samordna en gerillakampanj mot det brittiska styret. Målet var att tvinga Storbritannien att erkänna Irlands självständighet genom militärt och politiskt tryck.
Lokala råd och nämnder började svära trohet till Dáil, och IRA-enheter organiserade och genomförde bakhåll och räder mot brittiska kaserner.
Det som hade börjat som en politisk förändring utvecklades till en regelrätt revolution, och istället för att kräva reformer bröt Irland aktivt sig loss från det brittiska styret.
Det irländska frihetskriget
Det irländska självständighetskriget pågick från 1919 till 1921 och drabbade Irland av en brutal och ojämn konflikt. Det utkämpades främst mellan IRA och brittiska styrkor, inklusive Royal Irish Constabulary (RIC), den brittiska armén och de ökända Black and Tans.
IRA förlitade sig på gerillataktik och använde bakhåll, räder och riktade mord för att störa den brittiska administrationen och försvaga dess militära närvaro. Landsbygden, särskilt i Cork, Tipperary och Mayo, var centrum för motståndet, men våldet drabbade även stadscentrum som Dublin.
När IRA attackerade kaserner eller polispatruller var den brittiska reaktionen ofta hård, med brända hus, arresteringar av civila och omdelbara avrättningar. En av de mest kända episoderna var Bloody Sunday den 21 november 1920, då IRA mördade 14 brittiska underrättelseofficerare i Dublin och britterna svarade med att öppna eld mot en folkmassa vid en fotbollsmatch i Croke Park, vilket dödade 14 civila.
Den brittiska arméen, både soldater och officierare, hade erfarenhet av att slå ned uppror i de stora antalet kolonier. Nu tillämpade de till stor del samma tekniker och metoder på Irland. Den stora skillnaden denna gången var att det skedde så nära hemlandet, vilket innebar tydligare rapportering. Detta ledde till att pressen och protesterna mot våldet började öka mot regeringen även i England. År 1921 tvingades de till att börja förhandla.
IRA och Irish Volunteers
IRA bildades av medlemmar från Irish Volunteers som hade deltagit i påskupproret. Rörelsen stod i centrum för kampen för självständighet. Emedan Irish Volunteers var en löst organiserad nationalistisk milis, blev IRA snabbt en mer samordnad revolutionär styrka.
Lokalbefolkningen tillhandahöll gömställen, underrättelser och förnödenheter. Detta utsatte dock även dessa civila för brittiska repressalier.
IRA:s underrättelsenätverk, särskilt i Dublin, var mycket effektivt och infiltrerade de brittiska säkerhetstjänsterna.
Det stod inför många utmaningar, men den decentraliserade taktiken gjorde det omöjligt för de brittiska styrkorna att undertrycka det. Dess styrka låg i att det inte var en konventionell armé. Den var anpassningsbar och djupt rotad i de irländska samhällena och förde ett "utmattningskrig" som i slutändan skulle tvinga Storbritannien att erkänna Irlands krav på självstyre.
Brittiska styrkor på Irland: RIC, Black and Tans, och Auxiliaries
På den brittiska sidan sattes både befintliga och nybildade styrkor in. Den etablerade polisstyrkan, Royal Irish Constabulary (RIC), blev snabbt IRA:s främsta mål.
Den förstärktes av två kontroversiella enheter: Black and Tans och Auxiliaries. Black and Tans bestod till största delen av hastigt rekryterade veteraner från första världskriget, ofta dåligt utbildade och illa förberedda.
De gjorde sig ökända för sin brist på disciplin, sin brutalitet och sina repressalier mot civila. Det var vanligt med nedbrända byar, husrannsakningar och våldsamma vedergällningar efter IRA:s attacker.
Auxiliaries var en mer elitpräglad paramilitär styrka bestående av tidigare brittiska officerare, men de agerade lika hårdhänt i sina insatser.
Politiskt sett ledde dessa styrkors övergrepp till att den irländska och internationella, inklusive Storbrittanien, opinionen vände allt mer till Irlands fördel.
IRA
- Guerilla krigsföring
- "Flying columns" : små förband och grupper som snabbt kunde mobiliseras
- Stöd från lokalbefolkningen
- Bakhåll och räder
Brittiska styrkor
- RIC (Royal Irish Constabulary)
- Black and Tans
- Auxiliaries
- Brutala vedergälningar
Irlands regering och delning av ön
År 1920 antog britterna Government of Ireland Act i ett försök att hantera krisen.
Lagen föreslog en delning av Irland i två självstyrande delar: Nordirland och Irland, båda med egna parlament men fortfarande inom ramen för Förenade kungariket.
Förslaget avvisades i södern, men i norr – där den protestantiska majoriteten fruktade en katolskdominerad irländsk republik – accepterades det. I maj 1921 bildades Nordirland officiellt, med Belfast som huvudstad.
Delningen av ön skulle befästa splittringen och lägga grunden för långvariga politiska och religiösa konflikter.
Anglo-Irländska avtalet
Vi har nu kommit dit vi började, I juli 1921 slöts vapenvila mellan den brittiska regeringen och IRA. Den 6 december 1921 undertecknades det anglo-irländska fördraget, som innebar att den irländska fristaten bildades.
Irländska fristaten var ett självstyrande territorium inom det Brittiska väldet. Även om det gav betydande självständighet, måste medlemmarna i det nya fristatsparlamentet svära en trohetsed till den brittiska kronan, vilket var långt ifrån acceptabelt för irländska republikaner.
Vissa såg fördraget som ett steg mot fullständig självständighet, medan andra ansåg att det var ett svek mot den irländska republiken, som hade utropats 1916.
Irländska fristatens födelse och fortsatt inbördeskrig
Efter ratificeringen av det anglo-irländska fördraget splittrades landet och den irländska republikanska rörelsen. Bara några månader senare bröt det irländska inbördeskriget ut.
Kriget, som började i juni 1922, ledde till att omkring 2 000 människor dödades, och frihetsstatens armé lyckades till slut besegra den fördragsfientliga IRA tack vare bättre organisation och vapen från Storbritannien.
Detta var dock inte slutet på Irlands väg mot självständighet. En fullständig separation från Storbritannien skulle i själva verket ta årtionden.
1905
Sinn Féin grundas
1916
Påskupproret
1919-1921
Frihetskriget
1921
Anglo-Irländska avtalet skrivs under
1922-1923
Inbördeskrig
1949
Republiken Irland självständighetsförklaras
Hur kampen för självständighet formade det moderna Irland
Den irländska fristaten innebar en ny politisk era för landet, men den medförde också ökande splittring.
Irland var splittrat, med Nordirland som en del av Storbritannien och den nybildade irländska fristaten delad mellan anhängare av den nya status quo och den pågående kampen för en fullfjädrad irländsk republik.
Med tiden utvecklades fristaten till Republiken Irland, som lämnade Brittiska samväldet 1949, flera decennier senare.
Källhänvisning
- Micheal Foy, Brian Barton, The Easter Rising (2000).
- Leeson, D. M. The Black and Tans: British Police and Auxiliaries in the Irish War of Independence. . (2011)
- Hopkinson, M. The Irish War of Independence. (2002)
- Diarmaid Ferriter, The legacy of the civil war https://www.rte.ie/history/the-end-of-the-civil-war/2023/0228/1359432-the-legacy-of-the-civil-war/ (Hämtad: 2025-08-23).
- Helene O'Keeffe, 'An end and a beginning': the birth of the Irish Free State https://www.rte.ie/history/irish-free-state/2022/1124/1338099-the-irish-free-state/ (Hämtad: 2025-08-23).
- RTE, The Geography of the war of independance https://www.rte.ie/history/truce/2021/0706/1233381-how-the-war-of-independence-played-out-across-the-country/ (Hämtad: 2025-08-23).
- Mark Simpson, BBC, Irish Free State: Foundation marked 100 years on. https://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-63865195 (Hämtad: 2025-08-23).
Tycker du om artikeln? Visa det gärna!
Loading...
