Gengångare och övernaturliga väsen

De bästa tillgängliga lärarna i historia

Nu kör vi!

Gengångare i nordisk folktro – bakgrund och fakta

Varför går de igen?

I den nordiska folktron är en gengångare ett spöke som kommer tillbaka till en plats den levt på tidigare. Typiskt för gengångaren är att den har kvar sina mänskliga drag och kan kännas igen av dem som den visar sig för. Så om en gengångare till exempel kom tillbaka för att spöka på gården där den bott medan den levde kunde människorna där känna igen vålnaden.

En vanlig föreställning var att gengångare sökte sig tillbaka för att något i deras liv var oavslutat eller ouppklarat. Gengångarna förutsattes således vilja reda upp ett missförhållande eller få upprättelse för en oförrätt. Orsakerna till att en död person blev en gengångare kunde vara av olika slag:

Brott och orättvisor: Personen hade lönnmördats utan att mördaren uppspårats, eller själv begått ett brott som aldrig uppdagats. I en berättelse från 1946 berättas om två prästbarn som dött och vars leksaker – en silverdosa och en blommig näsduk – försvunnit. Barnen fick inte ro i graven utan gick igen mitt på ljusa dagen tills de kunde berätta var de gömt sakerna i källarmuren.

Ofullbordat i livet: Personen kunde ha dött innan något speciellt uträttats. Som det berättas om en kvinna från Östby: "Hon hade fått en bråd död. Man ansåg, att hon visade sig, därför att hon ej levat färdigt. Hon hade något att förtälja för sina anhöriga."

Ritualfel och begravningsproblem: Personen hade inte blivit jordfäst korrekt eller inte begravts i vigd jord. Detta gällde särskilt självspillingar, mordoffer, stupade soldater och skeppsbrutna sjömän som försvunnit till havs.

Materiell bundenhet: En del ansågs gå igen för att de hängt sig fast vid sina ägodelar – då var det personens girighet som stod i centrum. Det fanns också berättelser om trolldomskunniga som kunde återvända efter döden.

Gengångare tecknad av Johan Lagerkrants — Gengångare tecknad av Johan Egerkrans

Omsorg och oro: Ibland återvände gengångarna för att vaka över personer eller platser som betytt mycket för dem. Kvinnor som dött i barnsäng tänktes ofta komma tillbaka för att se till att barnen fick det bra. Först när de kunnat se att barnen blev väl omhändertagna upphörde spökerierna.

Kanske användes sådana sägner för att hjälpa sorgsna föräldrar att komma över förlusten av ett barn och gå vidare i livet.

Tecken och upplevelser

Gengångare fakta: Det finns olika beskrivningar av olika typer av gengångare i arkivmaterialen. Hur de tänktes se ut skiljde sig åt kraftigt – från mänskliga gestalter till fyrfota djur, fåglar eller i skepnad av något annat, till exempel en eldslåga, ett torrt skinn, eldklot eller en hö- eller kolsäck.

Visuella tecken: Normalt var gengångaren osynlig och visade sig bara vid vissa tillfällen eller för synska personer. När den visade sig såg den döde ut ungefär som den gjort när den levt, men ibland var den huvudlös eller bar sitt huvud under armen (huvudet ansågs vara sätet för själen och livet). Om den döde visade sig i sina vardagskläder kunde det vara ett dåligt tecken. En vanlig beskrivning är att den döde var blek och hade kalla händer. Den kunde också sprida liklukt omkring sig.

Ljud: Där kunde ställa till besvär genom att göra märkliga ljud, som rassel från flyttade möbler eller steg i tom korridorer. I en berättelse från Ensillre berättas om en elak gumma som gick igen: "Han blev störd av henne ideligen. Möblerna i rummet blevo omflyttade."

Känselupplevelser: Det kunde plötsligt bli kallt i ett rum eller plötsligt börja blåsa utan synbar anledning.

Platser: Platser som ansågs synnerligen hemsökta var kyrkogårdar, galgbackar, gamla slagfält eller platser där personer dött plötsligt eller under drastiska omständigheter. Vanligen var den döde knuten till en viss plats, ofta till den plats där den en gång omkommit.

Likföljen: När det rör sig om en hel likskara är det oftast en likprocession som den som är synsk kan se. En annan form av likfölje består av stupade krigare och soldater som kunde visa sig i grupp på gamla slagfält eller uppenbara sig som spökryttare. I en berättelse från Kåtarhedsbacken mellan Finnshyttan och Håkansbo såg en bergsman "en hel likfärd bestående af 7 vagnar, och stod likkistan med ett 'silfverert' täcke öfver på första vagnen, men alla menniskorna, som deltogo i processionen, voro hufvudlösa."

Skydd och vila

Den som mötte en gengångare kunde skydda sig genom att göra korstecken eller ropa Guds namn. Ibland var det nödvändigt att fråga eller på annat sätt försöka lista ut orsaken till att den döde gick igen, för att sedan hjälpa gengångaren att få ro.

Folkliga skyddsmetoder före begravningen:

För att hindra att en död person skulle kunna komma tillbaka som en gengångare kunde man lägga granris med barren utåt på gårdsplanen vid begravningen
Strö ut linfrö på vägen till kyrkan – som ett magiskt medel som skydd mot spöken
Driva en påle genom den dödes kropp för att nagla fast liket på sin plats och hindra det från att spöka
Binda vristarna med band – när rikskanslern Axel Oxenstiernas gravkista öppnades på 1930-talet fann man att hans vrister var ombundna med ett sidenband för att hindra honom från att resa sig ur graven

Kyrkliga ritualer: Om ett hus drabbats av övernaturliga händelser och spökerier kunde prästen anlitas för att "läsa den döde i graven". Det gällde särskilt när situationen var allvarlig och de folkliga metoderna inte räckte till.

Att hjälpa den döde få ro: Ibland behövde man lista ut vad gengångaren ville och sedan hjälpa till. Detta kunde innebära att hitta dolda föremål, uppenbara brott, eller se till att kroppen blev korrekt begraven i vigd jord.

Gast – vad är en gast och hur skiljer den sig från en gengångare?

Definition och utbredning

Vad är en gast? Gasten var ett skräckinjagande och farligt dödsväsen som ägnade sig åt att skrämma och attackera människor. Till skillnad från gengångaren hade gasten inte kvar sin personlighet eller sitt utseende från livet, utan hade förvandlats till ett ondskefullt väsen utan mänskliga drag.

I Skåne, Blekinge, Halland, Småland och södra Västergötland var "gast" benämningen på de flesta sorters övernaturliga döda – där var ordet synonymt med spöke. I Svealand däremot var gasten mestadels vålnaden av ett odöpt, mördat barn eller ett fördrivet foster (vilket också kallas myling).

Gasten var vanligtvis vålnaden efter en människa som dött en våldsam död och inte begravts i vigd jord. Till denna kategori hörde självspillingar, mordoffer, stupade soldater och skeppsbrutna sjömän som försvunnit till havs. Dessa kunde förvandlas till strandgastar som irrade runt på stränderna efter mörkrets inbrott. Vid storm hördes deras skrik utifrån havet.

Kännetecken

Typiskt för gastarna var att de förlorat sina anletsdrag och blivit oigenkännliga dödsväsen – mer gestalti gestaltlösa spökvarelser än igenkännbara personer. Detta skiljer gasten markant från gengångaren som behåller sina mänskliga drag.

Aggressivt beteende: Gasten var betydligt farligare och mer aggressiv än den vanliga gengångaren. Den attackerade aktivt människor genom att krama, hänga sig på eller föra vilse. I en berättelse från Halland beskrivs hur en synsk man vid namn Grön blev förföljd av en stranddöing: "Han skrek sina räliga gastarop, och så bad han Grön skulle bära honom i kristen jord. Men Grön visste, vad det vill säga att bära en gast, så att han började springa allt vad han orkade."

Gast ritad av Johan Lagerkrants — Gast ritad av Johan Egerkrans

Ljud: Ett vanligt drag i traditionen var att gasten manifesterade sig genom skrän eller gälla skratt (därav verbet "gasta"). Genom hela natten kunde gasten gå runt och ge upp "det ena gastaskriket hemskare än det andra."

Fysisk kontakt: Ett annat kännetecken var att gasten hängde sig på och/eller kramade en människa. I sägnerna berättas om hur gasten i sin längtan efter en begravning kunde klamra sig fast på människors ryggar eller förbipasserande hästkärror och kräva att bli förd till kyrkogården.

Dagståndare och dagsljus

I de folkliga föreställningarna berättas ibland om något som kallas för dagståndare – gastar som är ute efter det att solen gått upp. När de träffas av solens strålar blir de som förstenade, men eftersom de i regel ansågs vara osynliga var det svårt att se dem.

Den som ovetandes gick in i en sådan dagståndare kunde därför drabbas av olika sjukdomar. Som det berättas i en uppteckning från Bergstena: "Var det om dagen de varit ute, hade de gått på en gast, som blivit överraskad av solen och inte hunnit hem utan blivit stående."

Det fanns också regler för hur man skulle röra sig för att undvika gastar: "Den som var ute och gick efter solnedgången, skulle aldrig gå mitt i vägen, för där gick gastarna. De skulle gå på gräset vid kanten."

Gastkramad – skydd och motmedel

Att möta en gast kunde vara farligt. Carl von Linné skriver om en föreställning som fanns bland "gemene man" i sina resebetraktelser från Öland och Gotland år 1741. Han skriver att den som får rysning, därpå hetta, blir som sönderslagen i kroppen, blöder näsblod eller hostar blod som fortgår i ett par dagar, har blivit gastkryst.

Med detta menades att personen blivit gastkramad eller gastgripen – gasten hade tagit tag i eller kramat den levande och därmed orsakat diverse sjukdomar eller sinnessjukdom. Detta var en folklig förklaring till plötsligt påkommen häftig värk, håll eller mystisk sjukdom. När folk blev häftigt sjuka efter att ha varit ute och gått, sade man att de blivit gastkramade.

Skyddsmetoder mot gastar:

Korsa flytande vatten: Gasten kan aldrig korsa bäckar eller åar och släpper då taget
Gå vid vägkanten: Aldrig gå mitt i vägen efter solnedgången, för där går gastarna
Kontrollera hästen: När hästen stannade på vägen och inte orkade dra, skulle man skynda fram och genom betslet se vem det var som åkte på lasset – "då satt där en liten gubbe eller vad det nu var för en gast"
Söka skydd i byggnader: Som Grön gjorde när han lyckades komma in i en ängalada och fick lyckt dörren efter sig – "Sen visste han, att han var säker"

Myling – tragikens dödsväsen

Ursprunget

En myling (även myrding) är i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts för att dölja en oönskad födsel. Ordet kommer från "myrding" och "mörding", från fornsvenskans "myrða" som betyder "mörda". Myling betyder alltså kort och gott "mördad". Ordet är dokumenterat i svenskt språkbruk från 1647, och dialektala varianter som använts är till exempel möling och mjöling.

Myling fakta: Till denna kategori hörde mylingarna, som var andar efter mördade barn. En kvinna som födde ett oönskat barn i lönndom och tog det av daga kunde räkna med att barnets myling skulle återvända för att avslöja henne eller hämnas.

Myling tecknad av Johan Lagerkrants — Myling tecknad av Johan Egerkrans

Detta är ett etiskt och historiskt tungt ämne som måste hanteras respektfullt. Bakom varje myling-sägen finns en tragedi – en desperat kvinna i en situation utan utvägar, ett oskylding barn, och ett samhälle vars normer och lagar skapade omöjliga situationer.

Dessa sägner berättar om verkliga brott som begicks av verkliga människor i desperation, och om ett rättssystem som straffade hårt.

Sägner och motiv

I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas när mylingen sjunger en sång om sitt öde. En klassisk formulering är: "Bytta är trång, bena är lång, jag vill dansa än en gång". I vissa versioner kunde mylingen till och med dyka upp vid moderns bröllop. När bröllopsdansen kommit igång, hörde man en röst under golvplankorna med dessa ord. Därpå reste sig en liten pojke ur golvet, tog bruden om livet och dansade henne till döds.

"Blir tyngre" mot vigd jord: Ett centralt motiv i myling-sägnerna är att barnet blir tyngre och tyngre ju närmare man kommer kyrkogården och vigd jord. Mylingen ville begrävas där för att få ro, och tyngden var ett tecken på dess desperata behov.

"Hoppar upp på ryggen": Mylingen kunde hoppa upp på ryggen av förbipasserande vandrare och kräva att bli buren till kyrkan. I en sägen från Bergslagen berättar man om en gammal torpare som på väg hem från krogen tilltalades av en liten pojke med orden: "Morfar, morfar, får jag pappa?" (en dialektal form för att bli ammad). När gubben slutligen svarade "Har du nån te papp' så papp', men inte får du te pappa mej" gav sig pojken iväg till torpet där gubbens dotter fanns död med blodet flytande från brösten.

Platser där mylingar finns: Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn: myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik.

Regionala namn och termer

I Svealand var gasten mestadels vålnaden av ett odöpt, mördat barn – alltså identiskt med mylingen. Ibland kallades barnet även för "utburd" eller "utbörding" i vissa regioner, vilket syftar på hur barnet "burits ut" och gömts.

I sägnerna berättas om hur modern lagt barnet i en äska med en sax ovanpå för att hindra det från att "gå igen", men hennes brott avslöjas när mylingen hörs sjunga.

Hur får mylingen ro?

Mylingen ropade ofta på hjälp: "Ge mig ett namn!" Man kunde rädda det genom att säga "Du kan ta mitt; jag heter N.N." Genom att ge barnet ett namn gav man det en identitet och en existens som hade förnekats det i livet.

Man kunde även hjälpa mylingen genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård. Först då kunde den lilla själen få ro. Detta tema återkommer i många sägner – mylingens desperata strävan att nå vigd jord och en riktig begravning, något som skulle ge den den respekt och värdighet som förnekats i livet.

Lyktgubbe och irrbloss – när ljus leder fel

Irrbloss i sägnerna

Lyktgubbe kallas i folktron de ljussken, irrbloss, ute i naturen som ofta associerades med en varelse som bar på en lykta. På långt håll såg man bara ljuset, inte själva lyktgubben. Men de som fått en skymt av gubben har beskrivit honom som en grågrön skepnad med ett irrande rörelsemönster. Därav kallas också gubbens lykta för irrbloss.

Irrbloss väsen: Man kunde ha den mer allmänna föreställningen att irrblossen var själen från någon död människa. Irrbloss har rapporterats från kyrkogårdar och galgbackar och lyktgubben kunde då vara ett spöke som inte fått ro i sin grav. I vissa delar av Sverige var detta väsen vålnaden efter en människa som med lykta i hand vaktade orätt nedgrävda pengar.

Lyktgubbarna hör till de skyldiga döda, som genom brott mot kristna normer blivit osaliga efter döden. De är ett slags underjordiska väsen i gruppen gengångare/gastar, som vistas i mörker på ängarna eller i skogen.

Lyktgubben som väktare eller vilseledare

Ägogränser och lantmätarmotiv: Lyktgubben kunde vara någon som hade flyttat råmärken utan laga tillstånd – alltså lurat till sig någon annans mark, ofta genom att flytta de märken som markerade ägogränsen. Hans straff blev att vanka runt på platsen om natten, där skenet från hans lykta ibland kunde observeras i form av ett svagt, flackande ljus.

Skattväktare: I vissa traditioner vaktade lyktgubben orätt nedgrävda pengar eller skatter som han gömt under sin livstid och inte kunde släppa taget om efter döden.

Både hjälpsam och hämndlysten: En vanlig sägen om lyktgubben är när han, i utbyte mot löfte om en tolvskilling, hjälper en vilsekommen hem.

När den vilsne väl kommit hem kastar dock denne myntet hånfullt till exempel i sin vedtrave. Nästa morgon återfinns veden utspridd över hela tomten – lyktgubbens hämnd för att ha blivit lurad.

Johan Lagerkrants illustration av en lyktgubbe från boken "Nordiska Väsen". — Johan Egerkrans illustration av en lyktgubbe från boken "Nordiska Väsen".

Martebo-ljuset på Gotland

På Gotland finns särskilda berättelser om det så kallade Martebo-ljuset, ett känt irrbloss som observerats vid Martebo kyrka och på närliggande marker. Detta ljus har setts av många vittnen genom åren och har blivit en del av den lokala folktron. Precis som med andra irrbloss kopplas det till osaliga själar eller dolda skatter.

1800-talets "lantmätar-lyktgubbe"

I vissa traditioner omtalades ibland att lyktgubben var en omoralisk lantmätare som fått sitt rättvisa straff. Detta är en moderniserad variant av sägnen som anpassats till 1800-talets samhälle där lantmätare blev allt viktigare för att fastställa ägogränser.

Lantmätarlyktgubben representerar den korrupta tjänstemannen som låtit sig mutas för att flytta gränser till förmån för den som betalade bäst. Efter döden blev han fast vid sin synd och måste vandra omkring med sin lykta, kanske för evigt mätandes och ommätandes de marker han en gång fuskat med.