Maran – den obehagliga nattgästen som ger oss mardrömmar

De bästa tillgängliga lärarna i historia

Nu kör vi!

Vad är en mara?

Folktrons definition

Mara eller nattmara är i folktron ett övernaturligt väsen som sades plåga sovande personer genom att sätta sig på deras bröst och "rida" dem (så kallad marritt), varvid en svår ångest- och kvävningskänsla uppstod. Även hästar och andra djur kunde angripas. Maran var vanligtvis ett kvinnligt väsen men uppträdde ofta i djurgestalt, särskilt som katt.

Maran illustrerad av Johan Lagerkrants — Maran illustrerad av Johan Egerkrans

Vad är en mara? Maran är ett övernaturligt, vanligtvis kvinnligt väsen som "rider" sovande, varvid en svår ångest- och kvävningskänsla uppstår. Till skillnad från många andra folktroväsen som håller sig till naturen, söker sig maran aktivt in i människors sovrum för att plåga dem.

Maran kunde, utan att ge några ljud från sig, ta sig in i sovrummet genom en skorsten, genom ett fönster, eller genom den allra minsta springa i väggen. Inte sällan nämns just nyckelhålet som den punkt maran använder sig av för att ta sig in till den som sov. Detta gjorde henne särskilt skrämmande – inga lås eller barrikader kunde hålla henne ute.

Funktion och motiv: I äldre tid var maran den folkliga förklaringen till mardrömmar och sömnproblem. I flera av Isofs uppteckningar berättas om hur den som låg och sov känt att det var svårt att andas och att det var som om någon satt på bröstet och tryckte ned över bröstkorgen. Kroppen blev då som paralyserad och det gick inte att ropa på hjälp.

Lokala variationer och språkliga spår

Nattmara väsen: Uppfattningar och tro på en gestalt som plågar den som sover är väldigt gammal och finns över stora delar av världen – vi finner den exempelvis hos de gamla sumererna, i Indien, i det gamla romarriket och i antikens Grekland. Föreställningar om maran omnämns i Skandinavien redan under vikingatiden. I en isländsk skaldedikt och kungasaga berättas om hur en kung blir dödad av en mara. Ett sådant trolldomsväsen omtalas redan i de fornisländska sagorna och kallades där nattmaran.

"Mara" och "mardröm": Ordet mardröm (mar-dröm) kommer från maran. På danska och norska kallas mardröm istället för marritt (danska: mareridt, norska: mareritt) och på engelska nattmara (engelska: nightmare).

Etymologin för mara är okänd men det kan vara besläktat med märr, "honhäst", vilket stundom varit nedsättande. På engelska är ordet för märr (mare) och mara (mare) mardröm, nightmare, detsamma.

I målningen "The Nightmare" av Henry Fuseli, 1781 syns Maran och hästen, märren.

Maran har satt djupa spår i det svenska språket. En annan betydelse för mara är elak avskyvärd kvinna eller häxa, särskilt i sammansättningen satmara. När något är svårt och obekvämt kan vi säga att det är marigt, och en person som är opålitlig kan beskrivas som illmarig. Idag lever ordet mara kvar i olika sammanhang som inte bara har med drömmar att göra – ett nedvärderande ord för en kvinna är att kalla henne för en (sat-)mara och om något är besvärligt eller tråkigt kan det beskrivas som marigt.

Marans många namn: I sägnernas värld hade maran många namn i olika delar av landet. Några exempel är: skratten, lill-nisse, flåket, pjuken, puken, pöslingen, marmänska eller marhamn. I Västerbotten hette maran môru, på Gotland användes termen för markvast, och i Södermanland markvist.

Så upplevdes maran – symptom och sägnernas mönster

De klassiska motiven

I sägnernas värld var maran ofta en ung vacker kvinna, även om hon också kunde skildras som en otäck äldre dam. Men maran kunde också vara en man eller visa sig i formen av ett lurvigt djur, ibland som en katt, ibland som en hund. I ett par fall var maran en fågel, oftast en uggla. Maran sades ibland vara en människas ande, men behövde inte ha en människas gestalt när den hemsökte folk om natten, utan kunde se ut som till exempel en katt, hund, apa, mus, fjäder eller garnnystan.

Tyngd över bröstet: Det mest karaktäristiska symtomet var en tryckande känsla över bröstet. Som en kvinna född 1864 i Västergötland berättade: "Maran kunde komma över såväl människor som djur. Det var ett andeväsen som kom över en, när en sov. Den la sig över bröstet på en och då det kändes såsom något ludet."

Maran - illustration — Illustration av Maran målad av Pernilla Nyman (PN79). Här syns märren i form av en Dalahäst.

Förlamning och oförmåga att ropa: Kroppen blev som paralyserad – man kunde se maran, känna hennes vikt, men varken röra sig eller ropa på hjälp. I Norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över en sovande mans bröst som då "rides av maran". Mannen blir då förlamad och kan inte röra sig.

Känsla av närvaro: Den drabbade kände ofta en stark närvaro av något ont eller hotfullt i rummet. En gumma från Uppland berättade: "Maran pinade henne så illa svårt om nätterna och maran kom då som insvävande genom kammardörren fast den var låst och gumman kände igen vem det var, att det var en granngumma och hon kom och lade sig på bröstet så hon fick inte upp andan."

I denna artikel kan du lära dig om skogsrået, ett annat kvinnligt väsen i nordisk folktro.

Hur sägnerna beskriver besök

Återkommande mönster: Besöken skedde alltid nattetid, ofta under de djupaste sömntimmarna. Maran kom tillbaka natt efter natt till samma offer om inte skyddsåtgärder vidtogs. Detta skapade en känsla av hjälplöshet och utmattning hos den drabbade.

Tecken på marans besök:

Kallsvett och rädsla vid uppvaknande
Känslan av att ha kämpat under natten
Utmattning på morgonen trots sömn
För djur: svettiga, nervösa hästar med toviga flätor i manen (marflätor eller martovor)

Vem drabbades?: Maran kunde drabba vem som helst, men vissa personer verkade vara mer utsatta. Det kunde bero på att man lagt sig "proppmätt" vilket lockade till sig maran, eller att man hade fiender i byn som genom avundsjuka eller ilska kunde förvandlas till maror.

Modern koppling: sömnparalys

Det som våra förfäder kallade för marbesök känner vi idag igen som fenomenet sömnparalys. Detta tillstånd uppstår när man vaknar innan REM-sömnen är över, vilket gör att hjärnan är vaken men kroppen fortfarande förlamad (en normal del av REM-sömnen som förhindrar att vi agerar ut våra drömmar). Många som upplever sömnparalys rapporterar just den tryckande känslan över bröstet, oförmågan att röra sig eller ropa, och ofta en stark känsla av att någon eller något hotfullt finns i rummet.

Målning föreställande maran av Joakim Skovgaard, ca 1890.

Mara kallades förr en känsla av kvävning, beklämning eller tryckande tyngd över bröstet, som kan uppkomma under sömn. Den medför ofta ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro. Orsakerna kan vara många, ibland allvarliga såsom hjärtsjukdomar eller matsmältningsrubbningar, men ibland kan symptomet vara rent stressrelaterat.

Detta förklarar varför mara-föreställningen varit så utbredd – upplevelsen är universell och verklig, även om tolkningen av vad som orsakar den har förändrats över tid.

Vem kunde vara en mara?

Förbannelsen och dess ursprung

En mara tänktes vara en person som råkat ut för en förbannelse. Anledningen till att någon blivit mara förklaras på olika sätt i olika delar av landet:

Förlossningsmagik som gått fel: I de gammaldanska landskapen (Skåne och Halland) skulle havande kvinnor få en lätt förlossning genom att tre gånger dra fosterhinnan från ett föl över huvudet. Eftersom det var en synd att ändra på naturens ordning måste det straffas. Om barnet efter födelsen visade sig vara en flicka, blev det därför en mara. Om barnet var en pojke blev det istället en varulv. Om den gravida kvinnan inte hade tillgång till en fölhinna kunde hon istället krypa genom en hästsele – med samma resultat.

Född i "otid": I Västerbotten trodde man att om födelsen ägde rum i "otid", det vill säga mellan klockan 00.00 och 01.00, och det blev en flicka, så blev flickan en mara.

Katt som hoppar över odöpt barn: Ett odöpt barn kunde tvingas bli mara om en katt hoppade över vaggan. Detta visar vikten av att snabbt döpa barn – inte bara för deras själ, utan för att skydda dem från övernaturliga förbannelser.

Avundsjuka och elakhet: I norra delarna av Sverige sägs det att maran var en avundsjuk och elak person som frivilligt förvandlade sig till en mara för att plåga sina grannar och deras djur.

Föreställningar om maran speglar delvis en misstro mot människor från en annan by, mot sådana som var utstötta eller betraktades som främmande. På den punkten påminner maran och häxan om varandra.

Häxa ritad av Johan Lagerkrants — Häxa ritad av Johan Egerkrans

Maran på dagarna

Under dagarna var maran som en vanlig människa. Men under natten var maran tvungen att flyga ut och leta efter någon att plåga när denne låg och sov. När en till mara förtrollad flicka sov, intog hon en maras skepnad och gav sig då ut på strövtåg i natten.

Personer som förvandlas till maror om nätterna är omedvetna om det och glömmer allt de gjort under natten när de återtar sin normala gestalt. En mara brukade inte själv minnas vad denne gjort under natten och visste alltså inte om sin förbannelse.

Kärlekskrank och avundsjuk

När maran besökte en ung man kunde hennes avsikter vara av en erotisk natur. En person som var mara kunde också närma sig sitt offer under dagtid, till exempel på en marknad. Om mannen besvarade hennes kärlek kunde de till och med gifta sig med varandra och skaffa barn. Avvisade mannen henne så blev hon ilsken och straffade honom när han sov.

Det finns också berättelser som menar att det var särskilt kärlekskranka och ogifta personer som blev maror. De längtade efter sällskap och tog sig därför in till personer om natten där de kunde plåga dem. I södra Sverige finns berättelser som menar att maran var en gengångare efter en död kvinna som aldrig blev gift – ogifta kvinnor kunde förvandlas till maror efter sin död, när de sökte närhet och värme hos de levande.

Ibland sägs det att det var ren och skär avundsjuka som låg bakom marans angrepp. En gumma från Uppland berättade att "Maran trodde de gamla hemma i Husby att det var en levande person som var avundsjuk. Då kunde den avundsjuke som mara besöka den som hon ville göra illa."