Har du någonsin vaknat mitt i natten med en tryckande känsla över bröstet, oförmögen att röra dig eller ropa på hjälp? I den nordiska folktron hade våra förfäder en klar förklaring till detta fenomen: du hade fått besök av maran.
Ordet "mardröm" kommer från föreställningen att det var ett väsen, maran, som orsakade de otäcka drömmarna och den skrämmande känslan av kvävning och förlamning. Maran är unik bland folktrons väsen – till skillnad från de flesta andra håller hon inte till i skogar och berg, utan söker sig in i människors hus för att angripa de sovande i deras mest utsatta stund.
Vad är en mara?
Folktrons definition
Mara eller nattmara är i folktron ett övernaturligt väsen som sades plåga sovande personer genom att sätta sig på deras bröst och "rida" dem (så kallad marritt), varvid en svår ångest- och kvävningskänsla uppstod. Även hästar och andra djur kunde angripas. Maran var vanligtvis ett kvinnligt väsen men uppträdde ofta i djurgestalt, särskilt som katt.

Vad är en mara? Maran är ett övernaturligt, vanligtvis kvinnligt väsen som "rider" sovande, varvid en svår ångest- och kvävningskänsla uppstår. Till skillnad från många andra folktroväsen som håller sig till naturen, söker sig maran aktivt in i människors sovrum för att plåga dem.
Maran kunde, utan att ge några ljud från sig, ta sig in i sovrummet genom en skorsten, genom ett fönster, eller genom den allra minsta springa i väggen. Inte sällan nämns just nyckelhålet som den punkt maran använder sig av för att ta sig in till den som sov. Detta gjorde henne särskilt skrämmande – inga lås eller barrikader kunde hålla henne ute.
Funktion och motiv: I äldre tid var maran den folkliga förklaringen till mardrömmar och sömnproblem. I flera av Isofs uppteckningar berättas om hur den som låg och sov känt att det var svårt att andas och att det var som om någon satt på bröstet och tryckte ned över bröstkorgen. Kroppen blev då som paralyserad och det gick inte att ropa på hjälp.
Lokala variationer och språkliga spår
Nattmara väsen: Uppfattningar och tro på en gestalt som plågar den som sover är väldigt gammal och finns över stora delar av världen – vi finner den exempelvis hos de gamla sumererna, i Indien, i det gamla romarriket och i antikens Grekland. Föreställningar om maran omnämns i Skandinavien redan under vikingatiden. I en isländsk skaldedikt och kungasaga berättas om hur en kung blir dödad av en mara. Ett sådant trolldomsväsen omtalas redan i de fornisländska sagorna och kallades där nattmaran.
"Mara" och "mardröm": Ordet mardröm (mar-dröm) kommer från maran. På danska och norska kallas mardröm istället för marritt (danska: mareridt, norska: mareritt) och på engelska nattmara (engelska: nightmare).
Etymologin för mara är okänd men det kan vara besläktat med märr, "honhäst", vilket stundom varit nedsättande. På engelska är ordet för märr (mare) och mara (mare) mardröm, nightmare, detsamma.

Maran har satt djupa spår i det svenska språket. En annan betydelse för mara är elak avskyvärd kvinna eller häxa, särskilt i sammansättningen satmara. När något är svårt och obekvämt kan vi säga att det är marigt, och en person som är opålitlig kan beskrivas som illmarig. Idag lever ordet mara kvar i olika sammanhang som inte bara har med drömmar att göra – ett nedvärderande ord för en kvinna är att kalla henne för en (sat-)mara och om något är besvärligt eller tråkigt kan det beskrivas som marigt.
Marans många namn: I sägnernas värld hade maran många namn i olika delar av landet. Några exempel är: skratten, lill-nisse, flåket, pjuken, puken, pöslingen, marmänska eller marhamn. I Västerbotten hette maran môru, på Gotland användes termen för markvast, och i Södermanland markvist.
Så upplevdes maran – symptom och sägnernas mönster
De klassiska motiven
I sägnernas värld var maran ofta en ung vacker kvinna, även om hon också kunde skildras som en otäck äldre dam. Men maran kunde också vara en man eller visa sig i formen av ett lurvigt djur, ibland som en katt, ibland som en hund. I ett par fall var maran en fågel, oftast en uggla. Maran sades ibland vara en människas ande, men behövde inte ha en människas gestalt när den hemsökte folk om natten, utan kunde se ut som till exempel en katt, hund, apa, mus, fjäder eller garnnystan.
Tyngd över bröstet: Det mest karaktäristiska symtomet var en tryckande känsla över bröstet. Som en kvinna född 1864 i Västergötland berättade: "Maran kunde komma över såväl människor som djur. Det var ett andeväsen som kom över en, när en sov. Den la sig över bröstet på en och då det kändes såsom något ludet."

Förlamning och oförmåga att ropa: Kroppen blev som paralyserad – man kunde se maran, känna hennes vikt, men varken röra sig eller ropa på hjälp. I Norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över en sovande mans bröst som då "rides av maran". Mannen blir då förlamad och kan inte röra sig.
Känsla av närvaro: Den drabbade kände ofta en stark närvaro av något ont eller hotfullt i rummet. En gumma från Uppland berättade: "Maran pinade henne så illa svårt om nätterna och maran kom då som insvävande genom kammardörren fast den var låst och gumman kände igen vem det var, att det var en granngumma och hon kom och lade sig på bröstet så hon fick inte upp andan."
I denna artikel kan du lära dig om skogsrået, ett annat kvinnligt väsen i nordisk folktro.
Hur sägnerna beskriver besök
Återkommande mönster: Besöken skedde alltid nattetid, ofta under de djupaste sömntimmarna. Maran kom tillbaka natt efter natt till samma offer om inte skyddsåtgärder vidtogs. Detta skapade en känsla av hjälplöshet och utmattning hos den drabbade.
Tecken på marans besök:
- Kallsvett och rädsla vid uppvaknande
- Känslan av att ha kämpat under natten
- Utmattning på morgonen trots sömn
- För djur: svettiga, nervösa hästar med toviga flätor i manen (marflätor eller martovor)
Vem drabbades?: Maran kunde drabba vem som helst, men vissa personer verkade vara mer utsatta. Det kunde bero på att man lagt sig "proppmätt" vilket lockade till sig maran, eller att man hade fiender i byn som genom avundsjuka eller ilska kunde förvandlas till maror.
Modern koppling: sömnparalys
Det som våra förfäder kallade för marbesök känner vi idag igen som fenomenet sömnparalys. Detta tillstånd uppstår när man vaknar innan REM-sömnen är över, vilket gör att hjärnan är vaken men kroppen fortfarande förlamad (en normal del av REM-sömnen som förhindrar att vi agerar ut våra drömmar). Många som upplever sömnparalys rapporterar just den tryckande känslan över bröstet, oförmågan att röra sig eller ropa, och ofta en stark känsla av att någon eller något hotfullt finns i rummet.

Mara kallades förr en känsla av kvävning, beklämning eller tryckande tyngd över bröstet, som kan uppkomma under sömn. Den medför ofta ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro. Orsakerna kan vara många, ibland allvarliga såsom hjärtsjukdomar eller matsmältningsrubbningar, men ibland kan symptomet vara rent stressrelaterat.
Detta förklarar varför mara-föreställningen varit så utbredd – upplevelsen är universell och verklig, även om tolkningen av vad som orsakar den har förändrats över tid.
Vem kunde vara en mara?
Förbannelsen och dess ursprung
En mara tänktes vara en person som råkat ut för en förbannelse. Anledningen till att någon blivit mara förklaras på olika sätt i olika delar av landet:
Förlossningsmagik som gått fel: I de gammaldanska landskapen (Skåne och Halland) skulle havande kvinnor få en lätt förlossning genom att tre gånger dra fosterhinnan från ett föl över huvudet. Eftersom det var en synd att ändra på naturens ordning måste det straffas. Om barnet efter födelsen visade sig vara en flicka, blev det därför en mara. Om barnet var en pojke blev det istället en varulv. Om den gravida kvinnan inte hade tillgång till en fölhinna kunde hon istället krypa genom en hästsele – med samma resultat.
Född i "otid": I Västerbotten trodde man att om födelsen ägde rum i "otid", det vill säga mellan klockan 00.00 och 01.00, och det blev en flicka, så blev flickan en mara.
Katt som hoppar över odöpt barn: Ett odöpt barn kunde tvingas bli mara om en katt hoppade över vaggan. Detta visar vikten av att snabbt döpa barn – inte bara för deras själ, utan för att skydda dem från övernaturliga förbannelser.
Avundsjuka och elakhet: I norra delarna av Sverige sägs det att maran var en avundsjuk och elak person som frivilligt förvandlade sig till en mara för att plåga sina grannar och deras djur.
Föreställningar om maran speglar delvis en misstro mot människor från en annan by, mot sådana som var utstötta eller betraktades som främmande. På den punkten påminner maran och häxan om varandra.

Maran på dagarna
Under dagarna var maran som en vanlig människa. Men under natten var maran tvungen att flyga ut och leta efter någon att plåga när denne låg och sov. När en till mara förtrollad flicka sov, intog hon en maras skepnad och gav sig då ut på strövtåg i natten.
Personer som förvandlas till maror om nätterna är omedvetna om det och glömmer allt de gjort under natten när de återtar sin normala gestalt. En mara brukade inte själv minnas vad denne gjort under natten och visste alltså inte om sin förbannelse.
Kärlekskrank och avundsjuk
När maran besökte en ung man kunde hennes avsikter vara av en erotisk natur. En person som var mara kunde också närma sig sitt offer under dagtid, till exempel på en marknad. Om mannen besvarade hennes kärlek kunde de till och med gifta sig med varandra och skaffa barn. Avvisade mannen henne så blev hon ilsken och straffade honom när han sov.
Det finns också berättelser som menar att det var särskilt kärlekskranka och ogifta personer som blev maror. De längtade efter sällskap och tog sig därför in till personer om natten där de kunde plåga dem. I södra Sverige finns berättelser som menar att maran var en gengångare efter en död kvinna som aldrig blev gift – ogifta kvinnor kunde förvandlas till maror efter sin död, när de sökte närhet och värme hos de levande.
Ibland sägs det att det var ren och skär avundsjuka som låg bakom marans angrepp. En gumma från Uppland berättade att "Maran trodde de gamla hemma i Husby att det var en levande person som var avundsjuk. Då kunde den avundsjuke som mara besöka den som hon ville göra illa."
Maran och djuren
Det var inte bara människor som kunde pinas av maran. Även djuren var i farozonen. Maran tänktes också kunna plåga en ko eller en häst under natten. Särskilt var det hästen som utsattes för marritten.
Tecken på marritten häst: Stod hästarna blöta av svett och alldeles trötta på morgonen berodde det kanske på att de ridits av maran under natten. Om man hittade sin häst orolig och svettig i spiltan nattetid, så kunde orsaken vara att den blivit marriden. I hästarnas manar och svansar kunde det finnas toviga flätor som kallades för marflätor eller martovor. De ansågs vara ett tydligt tecken på att maran varit i farten.

Som det berättades i Närke år 1943: "Maran flätade manen på hästarna. Man kunde inte lösa upp de flätorna, ty lossande ett enda hår, blev det någon olycka. De fick lossna av sig själva."
Denna idé känner vi också igen från sägner om tomtegubben, som också sades fläta hästarnas manar.
Så kan man skydda sig mot en mara
Kristet ramverk
Korsets tecken och böner: Liksom mot många andra övernaturliga väsen kunde man skydda sig mot maran genom att göra korstecken eller läsa böner. En bibel eller psalmbok under huvudkudden var ett vanligt skydd.
Guds ord som skydd: I en känd ramsa för att skydda sig mot maran kombineras räkneuppgifter med Guds ord:
Mara mara minne
du får ej bli här inne
förrän du räknat fåglar i skog
fiskar i flod
alla eketrär och Guds ord
Att lägga kohår som måste räknas i en psalmbok eller Bibel med Guds ord ansågs vara ett särskilt gott skydd, eftersom det kombinerade två kraftfulla metoder.
Folkmagi och praktiska åtgärder
Järn och stål: Överlag beskriver våra uppteckningar att föremål som innehöll stål ansågs vara ett gott skydd mot det övernaturliga. En sax kunde skyddas mot maran, liksom att hänga upp en lie över sängen eller över stallet – då skulle maran rida den vassa eggen istället.
Hästskor och träskor: Ett vanligt och enkelt skydd var att ställa hästskor under sängen med hälarna mot golvet. Ett annat var att ställa träskor med tårna mot sängen som skydd. Tanken var att maran inte kunde komma upp i sängen eftersom hon var tvungen att gå i skorna först. Eftersom maran inte kunde komma upp i sängen till den sovande utan att först stiga i hans fotbeklädnad, bjöd försiktigheten att man helst skulle ställa sina skor under sängen med tåspetsarna utåt.

Markors – magiska skyddstecken: Markors var en benämning på fem- eller sexuddiga kors. De kunde ritas eller målas över den person eller det djur som skulle skyddas. Hexa- och pentagram kallades ofta markors och ritades eller ristades som marskydd på sängar och dörrar.
Markvast i stallet: En snårig utväxt och härva av grenar orsakade av en sjukdom hos björkar kallades för markvast, martok eller marsudd (häxkvast). Denna kunde sättas upp som skydd i stallet, gärna över djuret – maran skulle då låta hästen vara ifred och istället rida på kvasten. En mara kunde sätta sig att rida på ett träd i skogen, och trädet stannade då i växten och dess grenar tovade ihop sig. Maran sades ha ett särskilt nöje av att rida på en sådan "kvast", och hon skulle för sin ritt använt denna älsklingsfåle hellre än hästen.
Som Nisse i Västergården berättade i Närke år 1943: "Nisse tog in marsuddar, björkkvistar, som genom sjukdom blivit mycket täta, och hängde dem över stall- och ladugårdsdörrar. En marsudd skulle man bära hem så att man aldrig kom att korsa eller följa en kyrkväg."
Rovfågel över dörren: Det gick att spika upp en uggla, en skata eller hök över dörren till ingången till fähuset (ladugården) som skydd.
Räkneuppgifter – marans svaghet
Det berättas att maran inte var bra på att räkna. Därför var ett skydd att ge maran olika räkneuppgifter som måste lösas. Uppgiften var att hon skulle räkna allt innan natten var över. Det gjorde att hon hellre tog sig till ett annat ställe.
Metoder:
- Strö ut linfrö, korn, sand eller legobitar på golvet – maran måste stanna och räkna dem
- Lägga en tuss med hår eller kohår som måste räknas
- Använda ramsor som uppmanar henne att räkna olika föremål i naturen
Detta motiv att övernaturliga väsen måste räkna saker förekommer i många kulturer och med många olika väsen. Det verkar vara en universell svaghet hos vissa typer av övernaturliga varelser.

Att avslöja maran
Om en person reds av maran på natten kunde det räcka med att nämna personens namn för att personen skulle vakna och då försvann maran. Som det berättades år 1943: "Om någon reds av maran under sömnen, skulle man nämna den personen vid namn, så vaknade han." Precis som Näcken så tål inte maran att höra sitt eget namn.
Eftersom en del trodde att en mara var en mara på grund av en förbannelse, så gick det också att upphäva trolldomen. Det vanligaste var helt enkelt att berätta för en mara om att denne var en mara just i samma ögonblick som personen återvände till sin kropp, efter att ha varit ute och flugit under natten. I det ögonblicket blev personen frisk igen.
Man kunde bryta en maras förbannelse genom att tala om för henne att hon var en mara. Det skulle göras i precis det ögonblick som hon förvandlades tillbaka till människa. Då bröts förtrollningen. Att nämna någon vid sitt riktiga namn kunde också bota en varulv – namnet hade kraft.
Andra metoder
Blodsramsor: Det finns uppteckningar om hur man kunde "skriva bort maran" med sitt eget blod. I en berättelse från Södermanland skär man sig i vänstra lillfingret och skriver en ramsa med blodet som avslutas med "I den heliga treenighetens namn, amen!"
Kostvanor: För det första skulle man inte lägga sig proppmätt, det kunde locka till sig maran.
Markvast som lockbete: Man kan befria en person från maran genom att tvinga maran till skogen. Man tar då en gren från ett träd med en markvast, eller en bräda man sågat ur ett fällt sådant träd, och lägger detta i sängen hos den sovande, så flyttar maran dit, och den sovande får ro.
Gifta sig med maran
I en del uppteckningar berättas att maran var en ung vacker kvinna och att det var möjligt att gifta sig med henne. En man längtade efter henne och såg därför till att täppa för alla springor och hål efter det att hon kommit in till honom. Därmed blev hon fångad och han kunde, efter att han vårdat henne en tid, gifta sig med henne.
Äktenskapet beskrivs som lyckligt men efter flera år blev de vid ett tillfälle osams. Då råkade han i sin ilska säga att hon inte var lika kaxig den gången hon kom in till honom genom hålet. Samtidigt pekade han på ett hål i väggen och drog ut det han en gång stoppat igen det med. Då försvann hon hastigt genom hålet och visade sig aldrig mer igen.

Liknande sägner finns också om andra övernaturliga kvinnliga väsen, till exempel om skogsrået. Detta är ett återkommande motiv i nordisk folktro – det övernaturliga väsendet som kan förvandlas till hustru, men bara så länge hemligheten om hennes ursprung bevaras.
Sammanfattning
Maran är ett av de mest fascinerande och skrämmande väsendena i nordisk folktro. Till skillnad från många andra övernaturliga väsen som håller sig till naturen, söker sig maran aktivt in i människors mest privata och utsatta rum – sovrummet – för att angripa dem i deras mest hjälplösa tillstånd.
Den universella upplevelsen av sömnparalys med dess karaktäristiska symptom – tyngd över bröstet, oförmåga att röra sig eller ropa, känslan av en hotfull närvaro – gav våra förfäder en levande och konkret förklaring genom mara-föreställningen. Att denna tro levde kvar in på 1900-talet visar hur verklig och skrämmande upplevelsen är.
Maran representerar också flera djupare teman i folktron: rädslan för avundsjuka grannar och fiender, spänningen mellan det kristna och det förkristna (genom de olika skyddsmetoderna), och det tragiska i förbannelser som drabbar oskyldiga barn på grund av deras mödrars handlingar.
Idag lever maran vidare i vårt språk genom ord som mardröm, marigt och satmara – en påminnelse om hur djupt denna föreställning formats
in i vår kultur. Även om vi nu har medicinska och vetenskapliga förklaringar till sömnparalys och mardrömmar, fortsätter berättelserna om maran att fascinera oss som ett fönster in i hur våra förfäder förstod och försökte hantera de mystiska och skrämmande upplevelser som natten kunde föra med sig.
Källförteckning
Tryckta källor:
- Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag
- Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
- Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag
- Raudvere, Catharina (1993), Föreställningar om maran i nordisk folktro
- Rietz, Johan Ernst (1862–1867), Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund
- Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag
Otryckta källor:
- Institutet för språk och folkminnen (Isof), diverse arkivnummer från ULMA-samlingen (bl.a. ULMA 347:25, ULMA 8036, ULMA 3300, ULMA 16614, ULMA 16450)
Webbkällor:
- https://www.isof.se/folkminnen/kunskapsbanker-och-webbutstallningar/kunskapsbanker-folkminnen/lar-dig-mer-om-vasen-i-folktron/vasengalleriet/mara









