Folktroväsen: En omfattande guide till nordisk mytologi väsen

De bästa tillgängliga lärarna i historia

Nu kör vi!

Vad är folktro och hur skiljer den sig från mytologi?

Folktro är den samling av föreställningar, berättelser och övertygelser som levt bland vanliga människor genom muntlig tradition. Till skillnad från den formella nordiska mytologin med gudar som Oden, Tor och Freja, handlar folktron om de väsen som människor mötte i sin vardag – i skogen när de gick på jakt, vid vattnet när de skulle bada, eller om natten när de låg och sov.

En sägen är en berättelse som påstås vara sann och ofta är knuten till en specifik plats eller person. Sägner om folktroväsen fungerade som både förklaringar till oförklarliga händelser och som pedagogiska verktyg för att lära barn och unga att vara försiktiga.

En trollkvinna möter en man som hugger ved i skogen. Lägg märke till svansen som sticker ut under kjolen. Denna typ av kvinnlig troll kallas huldre i norsk folklore och skogsrået i svensk folklore. Ur ”Svenska sagor” av Herman Hofberg. — Ur ”Svenska sagor” av Herman Hofberg.

Rå eller rådare var väsen som rådde och hade makt över en specifik plats eller näring. Det fanns skogsrå, sjörå, bergsrå, kvarnrå, gruvrå, skeppsrå och många fler – varje viktigt område hade sitt eget rå som måste respekteras.

Råen kan göra en både gott och ont så det gällde att hålla sig på god fot med dem.

Gengångare var de döda som av olika anledningar inte fått ro i graven utan återvände till de levandes värld. De kunde vara kvar på grund av ouppklarade brott, felaktig begravning eller obeslutade angelägenheter.

Skogsväsen – Härskarinnor och väktare av den vilda naturen

Skogen var i äldre tid inte den idylliska rekreationsplats vi ser den som idag. Den var mörk, vildvuxen och farlig – en plats där man lätt kunde gå vilse och där rovdjur lurade. Samtidigt gav skogen mat, ved och virke. Denna dubbla natur personifierades i skogsväsendena.

Skogsrået – Skogens drottning

Skogsrået är kanske det mest kända av alla svenska väsen i folktro. Hon är ett kvinnligt väsen som råder över skogen, djuren och alla som vistas där. Sedd framifrån framstod hon som en sällsynt vacker kvinna, men bakifrån avslöjades hennes övernaturliga karaktär.

I södra Sverige sades det att skogsrået hade ihålig rygg, likt en murken trädstam. I nordligare områden hade hon istället svans – ofta en rävsvans som skymtade fram under klänningsfållen.

Skogsrået hade många regionala namn:

Skogsfrun – skogens härskarinna
Skogssnuvan/Skövsnua – i Götaland och Skåne
Talle-Maja – knuten till tallskogen
Grankotte-Kari – knuten till granskogen

Hon belönade jägare med jaktlycka men straffade den som var respektlös. Den som delade sin matsäck med henne eller visade respekt kunde belönas rikligt, medan den som var oartig straffades hårt. Samtidigt var skogsrået ett farligt, förföriskt väsen som lockade män in i skogen. Som Viktor Rydberg skrev: "Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl, får aldrig det mer tillbaka."

Huldra – Den norska skogskvinnan

I Norge förekommer huldra, ett liknande väsen med ihålig rygg eller svans. Precis som skogsrået är huldran vacker framifrån men har avslöjande tecken bakifrån. Den norska kommunen Lardal hade till och med en huldra i sitt kommunvapen. Theodor Kittelsens målningar av huldran har format den norska bilden av väsendet.

Älvor – De eteriska skogsandarna

Älvor är ljusare och mer eteriska än skogsrået. De beskrivs som vackra, ljusa kvinnliga väsen som dansar i månskenet på ängar och gläntor. Älvorna förknippas särskilt med älvdans – mystiska ljusfenomen över ängar i skymningen. Den som störde deras dans kunde drabbas av sjukdom eller förvillelse.

Målning av älvor — Ängsälvor (1850), målning av Nils Blommér.

Vattenväsen – Lockelse och fara vid älvar och tjärnar

I äldre tid sågs vatten inte bara som livgivande utan också som förrädiskt. Strömmar, djupa hålor och undervattensväxter kunde dra ner även vana simmare. Sägnerna om vattenväsen fungerade som tydliga varningar: gå aldrig nära vattnet ensam, särskilt inte i mörker.

Näckens fiolspel drar lyssnare allt närmare strandkanten. På samma sätt lockar bäckahästen upp vandrare på ryggen för att rusa mot djupet. I berättelserna är musiken och skepnaden väsendets kraft – den gör det farliga vattnet oemotståndligt.

Präster och husförhör betonade försiktighet vid vatten, särskilt kvällstid och helgdagar. I många sägner bryts förtrollningen med korsets tecken eller en psalmrad. Den som behåller sin sinnesnärvaro och "gör rätt" klarar prövningen.

Näcken – Den fiolspelande vattenanden

Näcken är det mest kända vattenväsendet i svensk folktro. Han är ett övernaturligt manligt väsen som främst håller till i älvar, åar, tjärnar och sjöar. Näcken förkroppsligar farorna förknippade med vatten och uppträder i många skepnader.

Näckens mest kända egenskap är hans musikaliska förmåga. Han spelar fiol med sådan skicklighet att människor blir förtrollade och lockas närmare vattnet. Människor kunde gå till näcken för att lära sig spela. Tre torsdagsnätter skulle man gå till en älv. Den tredje natten skulle man offra – oftast en helsvart katt eller tre droppar blod.

Näcken hade många regionala namn:

Strömkarlen – i mellersta Sverige
Forskarl och kvarngubbe – i norr
Älven eller bäckamannen – i Skåne

Ernst Josephsons målningar från 1882-84 har format den moderna bilden – en naken ung man med fiol och sjögräs. Men i äldre berättelser var näcken ofta en gammal gubbe med grönt hår.

För att skydda sig kunde man "binda näcken" genom att kasta en sten lodrätt ner i vattnet utan att stänka, eller sticka en kniv i sanden. Näckrosor troddes tillhöra näcken och där de blommade skulle man inte bada.

Bäckahästen – Näckens hästskepnad

I södra Sverige talades om bäckahästen – ett väsen som många anser vara näcken i hästskepnad. Denna mystiska häst lockade människor att rida på honom för att sedan ta dem ner i djupet.

I berättelserna kunde fler och fler barn sätta sig på hästen, och ju fler som klättrade upp desto längre blev hästen. När tillräckligt många satt på kastade den sig i vattnet.

Bäckahästen användes för att skrämma barn från att vara nära vatten – en viktig pedagogisk funktion när många barn drunknade i oövervakade vattendrag.

Nattväsen & ljusfenomen – När mörkret faller

När mörkret föll kunde människor möta mystiska ljussken och skrämmande nattliga varelser. Dessa representerade farorna med att färdas i mörker.

Irrbloss – Mystiska ljus i natten

Irrbloss är mystiska ljussken som flackar över myrar, ängar och kyrkogårdar. I folktron förklarades dessa som själar från döda människor eller ljus från lyktgubben. Vetenskapen förklarar dem som självantändning av gaser från nedbrytning av organiskt material, men de förblir kusliga att se i verkligheten.

Lyktgubben – Den dömde vandraren

Lyktgubben är väsendet som bär det irrande ljuset. Han beskrivs som en grågrön skepnad som vandrar med en lykta om natten. Lyktgubbarna är skyldiga döda som genom brott blivit osaliga.

Den vanligaste förklaringen var att lyktgubben flyttat råmärken – lurat till sig någon annans mark genom att flytta ägogränser. Hans straff blev att vanka runt på platsen om natten. Andra förklaringar inkluderar att han vaktade orätt nedgrävda skatter eller var en korrupt lantmätare.

Lyktgubbe i mörk skog — Bild av Lee W Lundin

En vanlig sägen berättar om hur lyktgubben hjälper en vilsekommen hem mot löfte om betalning, men när betalningen kastas hånfullt i vedtraven hämnås han genom att sprida ut veden över hela tomten.

Maran – Den kvävande nattmaran

Maran är det mest fruktade nattväsendet. Hon söker sig in i människors sovrum för att angripa dem när de sover.

Mara eller nattmara plågar sovande genom att sätta sig på deras bröst, vilket skapar svår ångest och kvävningskänsla. Ordet mardröm kommer från maran. Det mest karaktäristiska symtomet var tryckande känsla över bröstet och förlamning – man kunde varken röra sig eller ropa. Detta känner vi idag igen som sömnparalys.

En mara var ofta en person förbannnad genom magi. I Skåne och Halland kunde gravida kvinnor som använt fosterhinnan från ett föl för lätt förlossning få en dotter som blev mara.

För att skydda sig kunde man:

Göra korstecken eller läsa böner
Ställa hästskor under sängen
Strö linfrö som maran måste räkna
Hänga en lie över sängen
Rita markors (magiska skyddstecken)

Även hästar kunde angripas. Toviga flätor i manen kallades marflätor och var tecken på marans besök.