Skogsrået – skogens härskarinna och naturens väktare

De bästa tillgängliga lärarna i historia

Nu kör vi!

Vad är skogsrået?

Rå-begreppet och skogsråets roll

Ett rå, eller en rådare, var ett väsen som rådde och hade makt över en specifik plats eller näring, och som man skulle hålla sig väl med. Begreppet "råda" betyder just att ha makten över något, att härska och bestämma. I folktron fanns olika typer av rån kopplade till olika miljöer och verksamheter: skogsrået är ett skogens väsen, sjörået härskar över sjöar och hav, bergsrået (eller gruvrået) över bergen och gruvorna, medan gårdsrået, kvarnrået och skeppsrået vaktade över människans byggda miljö.

Rået var oftast en kvinna när det gällde naturliga platser som skog, sjö och berg, medan rån över det människan skapat – som gården eller kvarnen – oftare var män som liknade tomten både till utseendet och i klädseln.

Skogsfrun väsen uppträdde företrädesvis ensamt och var i svensk folktro huvudsakligen kvinnligt. Hon var skogens drottning, som vakade över skogens tillgångar och djuren som levde där. Ett centralt motiv hos skogsrået var att hon belönade jägare som hon tyckte om med jaktlycka men tog lyckan ifrån den som gjorde sig ovän med henne.

Väktare, prövare och vägvisare

Skogsrået fyllde flera roller i folktrons berättelser. Som väktare beskyddade hon skogens djur och resurser mot övergrepp. Som prövare testade hon människors moral, respekt och artighet genom olika utmaningar och förförelser. Som vägvisare kunde hon både leda rätt och föra vilse, beroende på hur man uppträdde mot henne.

Skogsrået kunde varna för faror – till exempel väckte hon kolaren om det började brinna i milan om natten. En lärarinna vid namn Brita Edström från Edsåker berättade för mer än hundra år sedan om Jan Andersson som låg i kolkojan en vinter och vaktade milan: "kom det till honom fina damer och tiggde mat. Han brukade lägga smörgåsar på yxan och räcka dem, och de tog dem. Då de vände sig om, såg han, att de hade svans. De var skogsrå."

Samtidigt ansågs skogsrået vara ett farligt, förföriskt väsen som försökte locka män till sexuellt umgänge för att få makt över dem. Den som fick sitt hjärta stulet av ett skogsrå blev tystlåten och inbunden, plågad av en ständig längtan till skogen. Som Viktor Rydberg skrev i sin dikt från 1914: "Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl, får aldrig det mer tillbaka."

Vanliga motiv i berättelserna

Berättelserna om skogsrået kretsar kring flera återkommande teman:

Lockelse och förförelse: Skogsrået är sällskapssjuk och uppvaktar gärna män som vistas i skogen – framför allt kolare, skogshuggare och jägare. Ensamma män levde farligt då skogsrået kunde förvilla dem så att de gick vilse i skogen.

Vilseledning och retsam humor: Ett tredje tema är det retsamma skogsrået som för människor vilse i skogen och sedan skrattar så att det ekar mellan träden.

När hon lockat en person tillräckligt långt in i skogen skrattade hon högljutt och försvann, eller så vände hon ryggen till och då såg man den ihåliga ryggen.

Prov och gentjänst: Skogsrået prövade människors generositet och artighet. Den som delade sin matsäck med henne eller visade respekt kunde belönas rikligt, medan den som var oartig eller skrytsam straffades hårt. Att dela sin matsäck med henne var alltid uppskattat, oavsett vad man ville få hjälp med.

Precis som underjordiska väsen gäller det att hålla sig på god fot med skogens och vattnets alla väsen. Annars kan man råka illa ut.

Namn, etymologi och regionala varianter av nordiska skogsväsen

Vanliga namn och stavningsvarianter

Skogsrået har haft ett antal olika regionala benämningar över hela Skandinavien. De vanligaste svenska namnen inkluderar:

Skogsfrun – betonar hennes ställning som skogens härskarinna
Skogssnuvan/Skövsnua – särskilt vanligt i Götaland och Skåne
Skogstippa – användes i Stranda
Råhanda/Råndan – betonar rå-karaktären
Skogsnyva – variant av skogssnuvan

Därtill har hon förknippats med olika smeknamn som avslöjar en mer familjär relation till väsendet:

Talle-Maja – "tall" refererar till tallskogen
Grankotte-Kari – knyter an till granskogen
Trasåsa-frun – knuten till en specifik plats
Ysäters-Kajsa – lokal benämning
Lanna-frökna – ytterligare ett lokalt namn

På Gotland kallades hon Thors pjäska, ett mystiskt namn som antyder en koppling till den fornnordiska guden Tor. I Småland användes benämningen Skogsråsa, medan man i Tjustbygden sade Skogsro. I Älvdalen kallades hon helt enkelt Guänna (kvinnan).

Läs vår artikel om gengångare, gastar och mylingar för att lära dig mer om dessa mytologiska varelser.

Regional spridning och variationer av väsen i skogen

Skogsrået förekom framför allt i södra och mellersta Sverige, där hon härskade över skogen, djuren och alla som vistades där. Sägner om skogsrået förekommer även norröver i landet, men glider då emellanåt samman med föreställningarna om vittran, som där kunde ha flera egenskaper som annars förknippas med skogsrået.

Manliga skogsrån var vanliga i tyska, finska och ryska föreställningar, men sällsynta i svensk folktro. Dock förekom tron på manliga rån (skogsgubbar) i södra Sverige, särskilt i sydöstra Skåne, och bland skogsfinnar.

Skogsrået är aven känt under namnet Huldra, men kanske framförallt i Norge. Bild: Huldra av Theodor Kittelsen

Föreställningar om ett väsen som stod på djurens sida går långt tillbaka i samhällen med starka jägartraditioner. Detta väsen har en gång varit av manlig karaktär och har fortsatt att vara så på flera håll, bland annat hos samerna. Men i Sverige har det skett en förändring av föreställningen – från manligt till kvinnligt.

En förklaring till denna förändring skulle kunna vara att olika former av skogsarbeten blev vanligare mot mitten av 1800-talet. Män med yrken som kolare, tjärbrännare och skogshuggare vistades ensamma under långa tider i skogen. Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om det kvinnliga skogsrået.

Granntraditioner: huldran och andra nordiska motsvarigheter

I övriga Skandinavien förekommer liknande väsen under olika namn:

Huldra i Norge – den norska kommunen Lardal (sedan 2018 del av Larviks kommun) hade till och med en huldra i sitt kommunvapen
Elverpigen (älvaflickan) i Danmark
Mosekonen (myrkvinnan) – dansk variant
I de norra delarna av fäbodkulturen motsvarades hon av vittra

Det finns också internationella motsvarigheter. I ukrainsk, rysk och tjeckisk folktro förekommer njavka, som i likhet med skogsrået är en vacker kvinna med ihålig rygg som lockar in män i skogen.

Kännetecken – så kände man igen skogsrået

Gestalt och fysiska drag

Sedd framifrån framstod skogsrået ofta som en sällsynt vacker kvinna, men bakifrån avslöjades hennes övernaturliga karaktär. Den vanligaste bilden är att hon är en vacker ung kvinna med långt hår, men när hon vänder sig om är hon ihålig baktill och ser ut som en rutten trädstam.

I södra Sverige sades det att skogsrået hade ihålig rygg, likt en murken trädstam. I ett nordligare traditionsområde från norra Bohuslän och Värmland, Västmanland, Närke och norra Uppland hade hon istället svans – ofta en rävsvans som skymtade fram under klänningsfållen, men ibland också en kosvans eller hästsvans.

Andra kännetecken var att hon uppträdde med utsläppt hår och långa, bara bröst, eller att hon var ovanligt fint och dyrbart klädd för att vistas i skogen – något som verkade helt orimligt i den vilda naturen.

På vissa håll ansågs skogsrået även ha en människofot och en hästfot, eller händer stora som lövräfsor.

Skogsrået kunde också smälta samman med naturen och ta skepnaden av en stubbe, ett träd, en mossbelupen sten eller ett djur. Hon kunde skifta i storlek och röra sig omänskligt snabbt – en stund kunde hon vara där framför dig, nästa ögonblick var hon försvunnen.

Tecken i naturen

Det fanns flera sätt att känna igen skogsråets närvaro i skogen, även när hon inte visade sig direkt:

Ljud: Hennes röst kunde höras kalla på hennes egna kor och getter med namn som Vila, Sommardöva, Sola och Långspena. Ett hånfullt skratt som ekade mellan träden var också ett tecken på att skogsrået varit framme. Plötslig tystnad i skogen, när fågelsången upphörde och djuren tystnade, kunde också signalera hennes närvaro.

Lavskrikan som spion: Det sades att en särskild fågel, lavskrikan, var utskickad av skogsrået. På flera håll troddes fågeln bringa otur. Om en jägare såg en lavskrika när han gick ut i skogen kunde han lika gärna vända om, för fågeln var ute för att spana åt skogsrået så att hon kunde varna skogens djur.

Spår och fotavtryck: I snön syntes inga spår efter skogsrået, trots att hon nyligen passerat. Eller så kunde man hitta förskjutna fotspår som inte riktigt stämde – som om någon hade gått där men inte riktigt varit människa.

Beteende och test

Skogsrået testade människors karaktär på olika sätt:

Artighet och respekt: Hon kunde dyka upp som en fattig kvinna som bad om mat eller värme vid kolmilans eld. Den som var generös och delade med sig belönades, medan den som vägrade straffades.

Måttfullhet och hållbarhet: Skogens djur stod under skogsråets beskydd och hon kunde därför belöna eller straffa en jägare som vistades i hennes skog. Det finns berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga eller skjuter mer än de behöver för att äta.

Hederlighet: Den som försökte lura skogsrået eller bröt ett löfte till henne drabbades av olyckor. Men den som höll sitt ord och visade respekt kunde räkna med hennes beskydd.

Symbolik: naturens dubbla ansikte

Skogsrået representerar naturens ambivalens – hon är både givande och farlig. Skogen kan förse människan med mat, ved och virke, men den kan också vara en plats av förvillelse, fara och död.

Skogsrået personifierar denna dubbla karaktär: hon ger jaktlycka åt den som respekterar hennes domän, men för vilse och förtrollar den som är respektlös eller girigt tar mer än sin del.

Som skribenten Erik Rodenborg påpekar var skogsrået inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett "rå" i betydelsen härskare. Hon dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået – till exempel tobak eller mynt på en stubbe.