Vättar, troll och underjordiska väsen i nordisk folktro

De bästa tillgängliga lärarna

Nu kör vi!

Underjordiska väsen – begrepp, variationer och ursprung

Vad menas med "underjordiska"?

Begreppet "de underjordiska" är en samlande benämning för väsen som tänktes bo under jorden, och som helst ville leva ifred utan att bry sig särskilt mycket om människan. Men vad som egentligen menas med underjordiska väsen kan vara svårt att avgöra, eftersom många olika typer av väsen ibland blandas ihop i berättelserna.

Troll, älvor, tomten och skogsrå kan alla ibland förväxlas med vad vi kallar de underjordiska, och några skarpa skiljelinjer mellan olika folktroväsen är inte alltid att räkna med. Det var heller inte alltid lätt för folk att veta vilket väsen de hade mött eller vilka som hade gjort det ena eller andra.

Vad som förenar de underjordiska är att de dels tänktes bo under marken, dels att de helst ville leva ifred och för det mesta inte brydde sig om människan. De betraktades som respekterade grannar som var duktiga och skötsamma, samt skickliga i det arbete de utförde.

Deras värld var som en spegelvänd värld av vår egen, precis som trollens värld, där de bildade familjer, föddes, levde, blev gamla och dog – precis som människorna.

Regionala benämningar

Benämningarna på underjordiska nordiska väsen varierar kraftigt i olika delar av Sverige. I arkivsamlingarna finns mängder av olika namn: vittra (vitra, vitera), vitterfolk, vättar, jordvättar, jordbyggare, backapysslingar, underbyggare, småkärnan, de osynliga, råarna, småknyttet, småruskan, jordfolk och jordrådare.

Av dessa är vittra typiskt för Norrland, ett ord som är besläktat med vätte och det äldre fornnordiska ordet vættr, som betyder just "väsen". På Gotland kallade man dem i regel för "di sma undar jårdi" (de små under jorden), och där betraktades de ofta som elaka.

Vid fäbodarna var "småfolket" eller "de små" vanliga benämningar. Man måste hålla sig väl med dem, och ofta kallade man dem även för troll eller "skog-Karin" eller "skoga", som enligt beskrivningen var ett slags skogsrå som man inte fick stöta sig med.

De underjordiska har också många likheter med liknande väsen i samisk folktro, där de kan kallas för ganij, saajve, ulddát eller kadinah beroende på område.

Tecken och tabun

Det fanns många regler för hur man skulle uppträda för att inte reta upp de underjordiska. En vanlig handling innan man hällde ut kokhett vatten var att ropa något i stil med "se upp där nere!" så att de underjordiska hann flytta på sig. Tvättvattnet efter små barn som ännu inte blivit döpta fick inte heller kastas ut hur som helst, och inte heller fick barnens kläder hänga ute på tork efter solen gått ned. Följdes inte dessa riktlinjer fanns det en risk att de underjordiska kunde ta barnet.

Man kunde blidka vätten genom att lägga ut mat under gårdens vårdträd, särskilt om någon i familjen hade blivit sjuk. Detta kallades ibland för vättehögar. Barnsjukdomar uppfattades oftast som hämnd från vättarna.

Platsen där de underjordiska bodde kunde vara svår att känna till, och därför kunde det hända att en ladugård var tvungen att flyttas då den byggts på en plats där de underjordiska haft sin boplats. Flera sägner berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som tog honom ned till sitt hem under ladugården och visade hur kornas eller hästarnas kiss och avföring rann rätt ned i deras säng eller på deras matbord.

En vätte med lykta. — En vätte tecknad av Johan Egerkrans

Vättar och småfolk – relationen till människan

Utseende och beteende

De underjordiska kunde beskrivas som liknande helt vanliga människor, både till längden och till utseendet – de var därför både vackra och fula, eller så utmärkte de sig inte alls. Men mestadels var de osynliga. Andra uppteckningar beskriver istället att de underjordiska var småväxta – då kunde man säga att man sett "en liten gumma", "en liten gubbe", "ett litet folk" eller liknande.

Det berättas också att de själva kunde ändra sin storlek, från väldigt små till samma storlek som vanligt folk. Deras klädsel verkar ha varierat i lika hög grad som människans – ibland var de rödklädda, ibland vitklädda, ibland gråa och färglösa, men ofta sägs att de hade glada färgstarka kläder eller en färgstark toppluva. De underjordiska kvinnorna i Norrland hade i regel väldigt långt hår.

Vättar beskrivs ofta som gråklädda små människoliknande varelser med toppluviga mössor, och i vissa fall kan de göra sig osynliga eller "förvända synen" på folk.

Manlig vätte tecknad av Johan Eegerkrans

I Sagornas skog beskrivs småfolket som inte längre än att de når upp till knävecken på en vuxen karl, och de har ofta toppiga luvor.

Enligt en del uppteckningar ansågs grodor ha ett samband med de underjordiska, varför man behandlade dem försiktigt och till och med kunde tilltala dem. En del ansåg att de underjordiska kunde förvandla sig till grodor, myror eller små randiga maskar.

"Kontraktet" med hushållet

Enligt flera uppteckningar var de underjordiska vänliga och hjälpsamma så länge de blev vänligt bemötta. Det gällde i regel att uppträda hänsynsfullt och hövligt mot dem och inte gå i deras väg. Om man retade de underjordiska kunde den som gjort detta råka ut för en olycka eller bli drabbad av en sjukdom.

En annan vanlig sägentyp handlar om hur en kvinna eller gumma fick rycka in som barnmorska åt de underjordiska. När kvinnan höll på med en syssla på gården kom en främmande man springande och bad med nöd i rösten henne att hjälpa hans hustru. Efter att hon hjälpt till med förlossningen och lindat in det nyfödda barnet i något av sina klädesplagg, såg kvinnan morgonen därefter att det låg en hög med dyrbara silverskedar på hennes bord som tack för hjälpen. Den som ger hjälp till de underjordiska och gör dem en tjänst kunde bli rikligt belönad, och bland de skatter som omnämns verkar silverskedar vara ett återkommande motiv.

Tips för att hålla sig väl med de underjordiska:

Ropa alltid varning innan du häller ut hett vatten på marken
Lämna små matrester vid vårdträd eller särskilda stenar
Visa respekt för marken där de kan bo – bygg inte utan att kontrollera först
Håll barn döpta och skyddade med kors eller bibel i vaggan
Var hövlig och tala vänligt om dem

De underjordiska kunde också komma till en stuga och be om husrum, och när de bjudits in ställde de till med en brakfest där hundratals personer kom och både mat och dryck fanns plötsligt i överflöd. När festen var över försvann alla gäster spårlöst.

Namn och ordhistoria

Ordet "vätte" härstammar från fornnordiskans vættr, som helt enkelt betyder "väsen" eller "varelse". Vättarna har varit kända i Norden i mer än tusen år och omnämns bland annat i Egil Skallagrimssons saga och den Poetiska Eddan.

Kvinnlig vätte tecknad av Johan Eegerkrans

I de gamla isländska sagorna berättas om vättar. I Egil Skallagrimssons saga är den hårdhänte hjälten Egil sur på den norske kungen Erik blodyx och uttalar därför en förbannelse där han befaller alla landvättar att fly kungens land. Eftersom vättar förknippas med landet och dess rikedom kunde resultatet av att de lämnade ett område bli att dess rikedom dör ut.

I den Poetiska Eddan finns också vättar omnämnda, bland annat hjälper de till vid en förlossning. I Grágås (Grågåsen), en isländsk handskrift, varnas från att offra till vättar, och liknande formuleringar finns i medeltida lagtexter, vilket tyder på att tron på vättar var allmänt spridd men inte godtogs av kyrkan.

I sägner och uppteckningar användes sällan individuella namn på enskilda vättar eller underjordiska. Istället talade man om dem i allmänna termer eller efter deras funktion och plats. Till skillnad från maran så är de i fast form och kan synas även på dagen.

Troll – mytologi, sägner och modern bild

Troll i folktron kontra sagoböckerna

Det är viktigt att skilja mellan troll i den verkliga folktron och troll i de litterära sagorna. Folktrons och sägnernas troll uppfattades i mellan- och sydsvensk folklore som antropomorfa, kollektiva naturväsen, bosatta i berg, gravhögar eller i skogen, där de tänktes leva ungefär som människor. I somliga sägner levde de i grannsämja med människor, men mestadels beskrevs de som tjuvaktiga och farliga.

Folksagornas troll har bara namnet gemensamt med folktrons och är identiska med jättarna – deras roll är att vara övernaturligt stora och farliga motståndare till sagornas hjältar. Sagans drake är ett reptilliknande monstrum, medan draken i sägen och folktro bara är en magisk skattväktare som uppträder helt anonymt.

Enligt moderna beskrivningar är troll uråldriga väsen som funnits i naturen väldigt länge. Troll är tyvärr inte särskilt vackra – de är tunga och klumpiga, har jättestora öron och näsor och är väldigt håriga i jämförelse med människor, och de har också en lång svans som de släpar efter sig. De är inte så renliga av sig och luktar vansinnigt illa.

Sägner om troll

De viktigaste föreställningarna rörde bortbytingar och bergtagning, motiv som förenar nordisk trolltro med keltiska motsvarigheter. De underjordiska kunde på samma sätt som trollen stjäla människor, ofta barn eller unga flickor, eller byta sina barn mot människobarn.

Ett viktigt skydd mot detta var att döpa barnen. Ett annat var att göra korstecken över barnet, alternativt att lägga en bibel eller en psalmbok i vaggan. Andra skyddsmedel var glödande kol som kunde läggas i barnets badvatten innan det östes ut, nämna Guds namn, skydda sig med stål, spotta efter sig, eller genom örterna tibast och vändelrot.

En del uppteckningar menar att anledningen till att de ville stjäla människobarn var en längtan efter att bli en del av den kristna gemenskapen, eftersom de övernaturliga annars var utestängda från himmelriket.

Vuxna kunde också bli tagna av de underjordiska – då sades att de blivit vittertagna, jordtagna eller liknande. Ibland var det en enkel förklaring till hur en person gått vilse och varit borta en längre tid, men ibland hände det att personen förblev spårlöst försvunnen för all framtid.

Sägnen om hur trollen klär vallkullan som brud är ett exempel på en berättelse som återkommer från flera fäbodar. En vallkulla som höll till på sätern fick besök av trollpack från skogen som bestämt att hon skulle stå brud till en av deras söner. När hjälp anlände och trollen försvann stod vallkullan klädd till brud med en skön silverkrona på huvudet som de sedan fick behålla.

Hur man skyddar sig

För att inte människor eller djur på fäboden skulle bli bergtagna av trollen fanns olika typer av skydd. Fäbodpigorna bar en silverslant på sig under vallningen för att inte bli bergtagna. En ko som var dräktig måste även skyddas genom att ett kors av stål hängdes i ett band om djurets hals, och på vardera sidan om korset målade man ett kors med tjära.

En bit rent stål kan skydda mot trollen, kanske i form av en nyckel, en bordskniv eller allrahelst ett riktigt trollkors. För att skydda sig mot övernaturliga väsen satte man stål i fähuströskeln och hängde en hästsko ovanför dörren.

Fordomdags gjorde man korstecknet, slog ett kors med handen innan man trädde in i en fäbodstuga vid sommarvistelsens början, och likadant då man flyttade därifrån, så att ej onda makter kunde träda in i stugan under det den stod tom.

Kyrkklockor var också ett effektivt skydd mot troll, eftersom deras ringning ansågs driva bort de övernaturliga väsendena.