Vem tycker inte om att se en bra film: i soffan en regnig eftermiddag, eller på en gigantisk bioduk med popcornen i handen och läsken bredvid sig nedtryckt i behållaren på armstödet? Jag känner ingen som inte uppskattar film och det är ett tidsfördriv som de flesta av oss regelbundet ägnar oss åt.
Men funderar vi nånsin över hur denna form av underhållning kom till? Filmens historia är över 100 år lång och mycket har ändrats under tiden, både hur man berättar storyn och vad dess huvudsakliga syfte är; glamour, patos, spänning eller skratt.
Detta har naturligtvis inte bara ändrats över tiden utan beror även på var filmen skapats. Amerikanska Hollywoodfilmer har sina likheter oavsett vad de handlar om, i fråga om dramaturgisk uppbyggnad bland annat. Fransk film är uppbyggd på ett annat sätt, vilket lockar många tittare runt om i världen.
Och varför är just fransk film så lockande?
I denna artikeln kommer vi skriva om franska mästerverk och filmstjärnorna som ger dem liv, visionärerna som omvandlar sina fantasivärldar till något som är avsett för världen att se, och åskådarna som njuter av föreställningarna.
Kända skådespelare från Frankrike
Trots sin speciella dragningskraft är den franska filmproduktionen relativt liten på världsscenen, där den amerikanska helt klart dominerar. Många av de största franska skådespelarna och skådespelerskorna har därför även ofta synts i hollywoodproducerade filmer, ibland i rollen som just fransmän och gärna med en stark fransk brytning på sin engelska.
Ett exempel är Jean Reno, som syns bland annat i huvudrollen som Léon i filmen Léon the professional (1994), tillsammans med en väldigt ung Natalie Portman. Han hade varit med i franska filmer tidigare men gjorde sig ett ett världsnamn i och med denna. Senare har han varit med i storfilmer som Mission: Impossible (1996) och Da Vinci-koden (2006).
Men alla störst är de såklart på hemmaplan, den franska filmen fick sig ett rejält uppsving i och med "la nouvelle vague", den franska nya vågen. Ett måste att känna till för dig som vill lära dig språket och går en franska kurs Lund.
Kända franska skådespelare
Gerard Depardieu har verkligen bevisat sin skådespelartalang under de 54 år han har varit i branschen! Han inledde sin karriär i slutet av den franska nya vågen och blev internationellt känd för sin roll i Jean de Florette, och han fortsatte med den berömmelsen genom titelrollen i Cyrano de Bergerac.
Han hade också den stora turen att arbeta med den berömde François Truffaut i början av sin karriär, när han spelade mot Catherine Deneuve i Den sista tunnelbanan.
Daniel Auteuil spelade tillsammans med Depardieu i Jean de Florette och spelade även i uppföljaren Manon des Sources, roller som gjorde honom till en av de mest hyllade och välbetalda skådespelarna i Frankrike.
Hans skådespelarstil är så flytande att han trivs lika bra i komedier som i thrillers. Han har en gång i tiden varit ihop med Emmanuelle Béart, som han har en dotter med. Hans andra dotter, Aurore, är själv skådespelerska.
Alain Delon ansågs vara en sexsymbol i sin tidiga karriär, även han tillhörde den nya vågen. Han blev känd i Frankrike genom att spela huvudrollen i komedin Kvinnor är svaga, även känd som Tre mördarinnor. Han blev internationellt uppmärksammad när han spelade Tom Ripley i Purple Noon.
I en anda av att slå till medan järnet är varmt, kom han till Hollywood för att göra några filmer med måttlig framgång. När han återvände till Frankrike blev han överöst med hyllningar och blev mer populär än någonsin.
Ta kontakt med en franska lärare och få en djupare kunskap i det franska språket och kulturen.
Albert Remys kortlivade karriär är ändå anmärkningsvärd på grund av det antal filmer han medverkar i, samt för att han spelar i några av Frankrikes mest kända historier: 400 Slagen och Is Paris Burning? för att nämna två.
Under de tjugotre år som han stod framför kameran medverkade han i 98 verk, varav några var avsedda för tv.
Yves Montand är känd för att ha blivit upptäckt och handledd som artist av Edith Piaf. Hon tog med honom i sitt nummer efter att ha sett honom sjunga i en musikhall. Yves Montand är faktiskt både sångare och skådespelare, och han är mest känd för de filmer som krävde hans sångförmåga.
I slutet av sin karriär fick han rollen som den intrigerande farbrodern i Jean de Florettes och dess uppföljare. Han gjorde också ett antal amerikanska filmer, framför allt Let's Make Love tillsammans med Marylin Monroe.
Även om han hade många väl publicerade faktiska kärleksaffärer, framför allt en allians med Monroe, förblev han gift med Simone Signoret, den tyskfödda franska skådespelerskan som var den första att vinna en amerikansk Oscar, fram till hennes död.
Läs en franska kurs Uppsala och lär dig mer om fransk filmhistoria.
Kända franska skådespelerskor
Brigitte Bardot är tyvärr mer känd för sina munnar och långa blonda lockar än för sitt skådespeleri. Hon arbetade under ledning av några av den franska filmens främsta namn, som Roger Vadim och Jean-Luc Godard.
Hon drog sig tillbaka från filmskapande på toppen av sin karriär, efter bara 21 år framför kameran. Sedan dess har hon ägnat sitt liv åt aktivism och har flera gånger anklagats för att ha uppmanat till rashat.
Audrey Tautou gjorde sitt genombrott i den förtjusande romantiska komedin Amelie och har sedan dess provat nästan alla genrer, från mysteriethriller (Da Vinci-koden) till romantiska drama (En lång förlovning).
Även om Tautou har gjort engelskspråkiga filmer insisterar hon på att hon i grund och botten är en fransk skådespelerska och att hon, till skillnad från många andra som söker större internationell distribution av sina verk genom amerikanska kanaler, har för avsikt att förbli fast rotad i Frankrike.
Tur för Frankrike!
Den parisiska skådespelerskan Isabelle Huppert är den mest nominerade skådespelerskan till Cesarpriset; Frankrikes motsvarighet till USA:s academy awards. Hon är också den mest nominerade skådespelerskan till Molière-priset, som hyllar framstående skådespelare.
Hon har faktiskt varit mycket produktiv, med mer än 110 filmer under sin nästan 50-åriga karriär och inte mindre än 25 teaterpjäser.
Marion Cotillard är den senaste franska skådespelerskan som fått ett amerikanskt akademipris, för sin gestaltning av Frankrikes mest kända sångfågel i La Vie en Rose. Hon är den franska skådespelerskan med mest pengar på 2000-talet och har inga problem med att korsa havet och ställa sig på Hollywoods scener för en roll som passar henne särskilt bra.
Den filmen var inte hennes första krigsfilm; hon spelade också tillsammans med Tautou i A Very Long Engagement.
Ett alternativ för dig som vill bli bättre på franska är att ta privatlektioner franska stockholm.
Ingen lista över stora franska skådespelerskor skulle vara komplett utan den skimrande Danielle Darrieux. Under en karriär som sträcker sig över 80 år har Danielle Darrieux täckt alla genrer och alla medier: scen, tv och film.
Som om det inte vore nog har hon också sjungit och dansat. Det var faktiskt så hon fick sitt stora genombrott: hennes första film var Meyerling, som spelades in 1936. Hon är känd som en av de största franska skådespelerskorna genom tiderna, och hennes hängivenhet och engagemang för sitt hantverk fick henne att acceptera roller vid 93 års ålder.
Med en sådan arbetsmoral är det inte konstigt att franska regissörer var ivriga att anlita henne för sin nästa film!
De tio bästa franska filmerna
Mer än något annat speglar franska filmer den franska kulturen, i all dess storhet och med alla dess fallgropar. Medan Hollywoods storfilmer tenderar att följa en viss formel beroende på genre, berättar fransk film en historia och låter publiken lista ut saker och ting själv.
Till och med inom samma breda kategori följer dessa historier, inte förutsägbara linjer! Ta till exempel två av Audrey Tautous romantiska verk: Amelie och A Very Long Engagement.
Den första är humoristisk och finurlig, den andra är gripande och spetsig - vem skulle förvänta sig att en djupgående social kommentar skulle ligga till grund för en berättelse om evig kärlek?
Dessa insikter väcker frågan: ska vi bedöma franska filmer utifrån deras tekniska aspekter, deras prestationer, deras känslomässiga eller sociala inverkan?
Med tanke på att ingen person gillar exakt samma sak av exakt samma skäl föreslår vi denna lista över franska filmer som måste ses.
OBS: dessa är utöver de filmer som redan har nämnts i denna text! Men här kommer, i vår mening, de 10 bästa franska filmerna:
- Paraplyerna i Cherbourg en romantisk musikal i regi av Jacques Demy.
- Intouchables: en dramedi om vänskap och handikapp.
- Spelets regler: Jean Renoirs satiriska kommentar om sociala klasser i Frankrike.
- Andlöst: en gangster som vill bli gangster funderar över livets värde.
- Hiroshima mon Amour: en dialog mellan en fransk kvinna och en japansk man.
- Blå är den varmaste färgen: ett drama som handlar om att bli vuxen, med en twist.
- La Haine: tre ungdomar kämpar för att hitta sin plats i livet.
- The Chorus: en körledare sträcker ut handen till oroliga unga pojkar.
- Jules et Jim: ett romantiskt drama som beskriver de val som en triangelkärlek står inför.
- The Double Life of Veronique: utforskar identiteten och komplexiteten i en kvinnas liv.
Tänk på att det var oerhört svårt att välja ut endast tio filmer ur det stora utbudet av fransk film från förr och nu.
Har du några favoriter som du skulle kunna lägga till i listan?
Den franska filmens historia
Eftersom fransmännen bara exporterar en bråkdel av sina filmer varje år, kan de då hoppas på att konkurrera med Hollywood eller Hongkong, som båda har en mycket högre internationell profil och ett större antal trogna anhängare?
Om de släppte fler titlar på den internationella marknaden skulle de naturligtvis få en större publikandel, eller hur? Ni kommer att bli mycket förvånade när ni får veta varför detta inte sker...
Ett bra sätt att lära sig ett språk är att lyssna på när det talas. Finns det något roligare sätt att lära sig franska än att titta på fransk film? Tror inte det! Tänk på det när du går franska kurs Jönköping och vill lära dig snabbare.
Låt oss ta en titt på den franska filmens historia.
För det första är det ett föga känt faktum att Frankrike, för att betala tillbaka sin skuld till Amerika efter andra världskriget, var tvunget att visa fler amerikanska filmer än franska.
Biografbesökarna var helt och hållet med på detta och under ungefär ett decennium fick de ta del av berättelser som inte var typiskt franska. Någonstans i mitten av femtiotalet blev konstnärer och visionärer frustrerade över att publiken fick i sig så mycket pablum - historier utan substans, och definitivt ingenting som hade med fransmännen eller den franska kulturen att göra.
De största visionärerna inom den moderna filmen samlades kring ett etos - en filosofi som omfattade idén att en film är en direkt produkt av en persons vision: regissören. De förkastade också det som fram till dess hade betraktats som standardkost i fransk filmproduktion: litterära och historiska verk som representerade ett för länge sedan svunnet Frankrike.
Robert Bresson var en av de regissörer som stod för den största utvecklingen inom fransk film: La Nouvelle Vague - den nya vågen. Den franske filmskaparen Jean-Luc Godard, som kanske är en av de mest kända regissörerna i den rörelsen, förklarade att Bresson var rörelsen.
Robert Bresson är fransk film som Dostojevski är den ryska romanen och Mozart är tysk musik.
Jean-Luc Godard
Från och med den tiden var den franska filmen mer inriktad på realism och på att berätta kvalitativa historier än på filmens kvalitet, det vill säga de tekniska aspekterna av filmskapandet. Än i dag omfattar de över 200 filmer som årligen produceras av Frankrikes filmstjärnor, åtminstone i viss utsträckning, auteurteorin om berättande.
Vad hände före mitten av 1950-talet?
Den mörka eran
Det är uppenbart att man behöver ljus för att både skapa och titta på film. Den mörka perioden för filmindustrin - och hela Europa - avser andra världskriget och några av de första åren efter krigssllutet. Eftersom allt var ransonerat, inklusive elektricitet, var det få studior som hade möjlighet att producera filmer vid den tiden.
Året efter att kriget upphörde förverkligades det som har kallats den mest inflytelserika filmen genom tiderna, trots ransonering och hårda förhållanden.
Har du någonsin sett Skönheten och odjuret, den franska versionen från 1946? Jean Cocteaus ursprungliga mästerverk hade Jean Marais i rollen som Odjuret och Josette Day i rollen som Skönheten.
Sedan dess har berättelsen återberättats inte mindre än 13 gånger: som live action, animation, tv-serier, parodier och satir. Inte så dåligt för en berättelse som skrevs för mer än 300 år sedan, eller hur?
Det var den franska filmskaparen Alice Guy som uppfann begreppet filmberättelse när hon arbetade i Leon Gaumonts studio. Gaumont, som vid den tiden var partner till Gustav Eiffel, tog över driften av vad som vid den tiden var en leverantör av fotobutiker och hoppade direkt på tåget för filmproduktion.
Tillsammans blev M. Gaumont, med Alice Guy som världens första kvinnliga regissör, en av de viktigaste aktörerna inom den franska filmindustrin. Alice Guy var inte bara en pionjär inom filmvärlden, utan hon var också den första som experimenterade med ljudeffekter och filmfärgning.
Innan hon åkte till Amerika och så småningom startade Solax-studiorna i New Jersey - Amerikas ursprungliga filmhuvudstad - var hon en av de få lyckligt lottade som deltog i bröderna Lumieres evenemang 1895.
Den 22 mars samma år skedde den första demonstrationen av filmprojektion, vilket gjorde Frankrike till den ultimata pionjären inom filmindustrin. Även om Louis Lumiere hade tänkt sig att färgfotograferingsfilmen skulle vara höjdpunkten i föreställningen, blev han lite förvirrad av publikens hänförda uppmärksamhet på den svartvita rörliga bilden.
Den första filmen som officiellt visades för en betald publik på 200 personer innehöll deras allra första filminsats med titeln Arbetarna lämnar Lumieres Fabrik, ett 46 sekunder långt klipp som inte visade något annat än arbetare som lämnade sin fabrik.
Spännande, eller hur?
Eftersom vi kan streama i stort sett vad som helst i dag, med eller utan medlemskap på någon webbplats, vad är då poängen med att gå och se en independentfilm och betala den relativt dyra biljetten för denna visserligen mycket kulturella produkt?
Det verkar som om fransmännen är ganska nöjda med att hålla sina bästa filmvisningar för sin befolkning, på sina egna biografer.
Gör det dem ovanligt stolta över sina franskspråkiga filmer?
Är fransmännen besatta av film?
Den årliga franska filmfestivalen i Cannes bjuder in en multinationell jury för att bedöma filmer som lämnats in och dela ut priser, inklusive - särskilt! - den berömda Palme D'or. Varje år får en mängd olika filmer från olika nationer ta emot priset och vinna bästa skådespelerska, bästa skådespelare, bästa manus och årets film - den eftertraktade gyllene palmen.
När det gäller ett så här uppmärksammat evenemang inom filmbranschen som äger rum på fransk mark skulle man kunna vara frestad att tro att franska regissörer och skådespelare skulle vara helt dominerande och att franska berättelser skulle övertrumfa andra länders bidrag.
Faktum är att relativt få bidrag och ännu färre vinster tillskrivs den franska filmindustrin.
Det är klart att franska skådespelare åker dit; evenemanget hålls trots allt på franska Rivieran, och glamouren och publiciteten kan inte förnekas. Men är evenemanget omgärdat av hybris? Är fransmännen värdar för den internationella filmfestivalen för att deras speciella typ av historieberättande förtjänar mest beröm?
Inte alls, om man lyssnar på fransmännen.
Filmfestivalen i Cannes startade 1946, när humöret var lågt och branschen var sviktande, och den var tänkt att hylla filmen som konstform.
Den var också tänkt att konkurrera med filmfestivalen i Venedig, men lyckades så bra med det att Cannes-festivalen måste flyttas till våren, eftersom Venedig-festivalen ägde rum på hösten och potentiella deltagare inte kunde befinna sig på två ställen samtidigt.
Så om fransmännen ser så diplomatiskt på filmer av alla slag, från dokumentär till thriller, varför ger de då intryck av att vara galna i film? Fransmännen betraktar film som den sjunde konsten, på samma nivå som dans, musik, skulptur, måleri, arkitektur och poesi.
Eftersom dessa medier är grundläggande uttryck för en kultur anser fransmännen att film är ännu en representation av fransk kultur och historia. Vi kan alltså konstatera att det inte är filmerna i sig som fransmännen är så stolta över, utan det faktum att de har skapat ytterligare ett konstnärligt medium för att berätta historier, och att de fritt har gett det till världen!
Tycker du om artikeln? Visa det gärna!
Loading...
