Blues är roten och de andra musikformerna är frukterna. Man bör hålla rötterna vid liv, eftersom det ger bättre frukter. Blues är roten till all amerikansk musik. Så länge amerikansk musik överlever, kommer bluesen också att överleva.
Willie Dixon
Bluesen utvecklades under senare delen av 1800-talet inom afroamerikanska samhällen i USA. Den har rötter i bland annat arbetssånger och spirituals, med afrikanska och europeiska musikaliska influenser. Med tiden växte olika uttryck fram, till exempel countryblues och vaudevilleblues.
Radions spridning och samhällsutvecklingen under 1900-talet bidrog till bluesens stora musikhistoriska betydelse. Under 1950- och 60-talet nådde blues och rhythm and blues en allt större publik, även bland unga vita lyssnare.
Musiken tilltalade många ungdomar som ville bryta sig loss från strikta sociala och moraliska normer. Rock’n’roll, som slog igenom på 1950-talet, växte fram ur bland annat rhythm and blues, gospel och country. Musiken bidrog också till att föra samman lyssnare över dåtidens rasgränser, även om segregationen fortfarande präglade samhället.
Bluesen och dess vidareutveckling har haft stort inflytande på många populära musikstilar, däribland rock och pop. Om du vill lära dig spela piano kan en fördjupning i blues därför förbättra din musikaliska förståelse på flera sätt. I vår guide hittar du även pianolåtar som passar nybörjare.
Lär dig spela blues på piano – grunderna
I den här artikeln introducerar vi bluespiano och ger dig tips på hur du kan börja lära dig och öva. Genom att arbeta med bluesschemat och bluesskalan får du musikteoretiska kunskaper som också är användbara när du lär dig pop- och rocklåtar.
En vanlig bluesform bygger på ett tolvtakters schema, där tre ackord spelas i en bestämd ordningsföljd. Ackorden spelas ofta som durtreklanger med liten septima, vilket ger ackompanjemanget dess typiska spänning. Även melodins så kallade blue notes bidrar till bluesklangen.
Ett viktigt kännetecken för många blueslåtar är den karakteristiska rytmiken. Åttondelarna spelas ofta med shuffle, alltså en lång–kort-känsla, i stället för jämnt. Det skapar ett gung som kan höras även i högre tempo. Blues kan också spelas med jämna åttondelar.
Blues är lätt att spela, men svårt att känna.
Jimi Hendrix
Att lära sig grunderna i bluespiano behöver inte vara svårt. Du kan även som nybörjare skapa en bluesig klang med ganska enkla medel. I början koncentrerar du dig förmodligen på ackordbytena och på att träffa rätt tangenter. När det du övat på sitter, ta dig tid att leka med det innan du går vidare till nästa tekniska utmaning.
Att spela bluespiano är ingen tävling i vem som har bäst eller mest imponerande teknik. Det handlar snarare om att uttrycka en känsla genom musiken. Prova dig fram och våga improvisera på pianot. Ofta räcker några få toner för att skapa en bluesig klang. Om du vill utveckla ditt komp kan du även öva på att ackompanjera fritt på piano.
Bluesens ackordföljd på piano: tolv takter
Det finns många variationer av bluesschemat och gott om möjligheter att variera harmoniken. Här koncentrerar vi oss på en vanlig tolvtaktersform för att ge dig en introduktion till ämnet. Du får lära dig vilka ackord som används i en tolvtaktersblues på piano och hur de följer efter varandra.
Det här bluesschemat använder ackord på tonartens första, fjärde och femte skalsteg: tonikan, subdominanten och dominanten. De betecknas med romerska siffror: I, IV och V. Om du inte har läst musikteori tidigare följer här en kort förklaring.
Stora delar av västerländsk musik bygger på ackord på skalans olika steg. Dessa kallas stegackord och bildas av toner i en dur- eller mollskala. I blues används ofta durackord med liten septima på I, IV och V, även när alla ackordtoner inte ingår i durtonartens skala.
Du kan spela blues enligt detta schema i vilken tonart som helst. Du behöver då hitta ackorden på skalstegen I, IV och V i den valda tonarten.
I den här bluesformen används ackorden på I, IV och V, precis som i många rocklåtar. I blues spelas de ofta som durackord med liten septima: en durtreklang med en liten septima tillagd. I C blir ackorden C7, F7 och G7. C7 består av C–E–G–B♭, F7 av F–A–C–E♭ och G7 av G–B–D–F. Här används B för tonen som också kallas H i svensk och tysk tradition; B♭ betyder sänkt B, även kallat Bess.
I en tolvtaktersblues följer ackorden en bestämd ordningsföljd. I den variant vi visar spelas först tonikan i fyra takter, sedan subdominanten i två och tonikan i två. Därefter följer en takt vardera med dominanten, subdominanten, tonikan och dominanten. I C blir det C7–C7–C7–C7 / F7–F7–C7–C7 / G7–F7–C7–G7.
De sista takterna innehåller ofta en turnaround, en musikalisk vändning som leder tillbaka till början av bluesschemat. Du kan variera den med ytterligare ackord eller enskilda toner som skapar spänning inför nästa omgång. När du vill avsluta låten kan du i stället stanna på tonikan, exempelvis C7 i den sista takten.
Inom blues improviseras det mycket, men att kunna läsa noter är också användbart. Öva gärna ackordföljden långsamt tills bytena känns bekväma. En regelbunden övningsrutin för piano kan hjälpa dig att hålla ihop övningen.
Rytmiken i bluesen
I blues med shuffle spelas åttondelarna med en lång–kort-känsla. Om du är van vid jämna åttondelar i rock, pop eller klassisk musik behöver du ändra fördelningen inom varje slag. Den andra åttondelen kommer senare än vid en jämn delning. Den här rytmkänslan kan användas både i ackompanjemanget och i melodin.
Ett enkelt sätt att förstå shuffle är att tänka sig att varje slag delas i tre lika delar, alltså en åttondelstriol. Den första tonen varar då i två trioldelar och den andra i en. Du spelar alltså på den första och tredje delen, utan att lämna en paus mellan tonerna.
Om du spelar igenom bluesschemat med den här rytmen får du en grund för vänsterhandens ackompanjemang. Ovanpå det kan du improvisera med höger hand. Även melodins åttondelar kan få shuffle-känsla, medan vissa melodiska löpningar använder alla tre tonerna i triolen.
I ett vanligt shufflekomp spelar vänster hand två toner åt gången. Ackordets grundton ligger kvar, medan den andra tonen växlar mellan kvinten och sexten. Över ett C-ackord kan du till exempel växla mellan tonparen C–G och C–A.
Ett närbesläktat spelsätt finns i boogie-woogie, en pianostil med tydliga rötter i blues. Där spelar vänster hand återkommande, rytmiska basmönster medan höger hand spelar melodier, ackord eller improvisationer. Stilen förknippas ofta med ett livligt tempo, men det är framför allt basmönstren som kännetecknar den. Hur basmönstren fungerar kan du läsa mer om i vår guide till att spela boogie-woogie på piano.
Bluesskalan på piano och blue notes
En bra grund för din improvisation med höger hand är mollpentatoniken med samma grundton som bluesen. I en enkel blues i C kan du börja med C-mollpentatoniken, även över ackorden C7, F7 och G7. Du behöver alltså inte byta skala vid varje ackordbyte. Det gör den här formen av bluesimprovisation ganska nybörjarvänlig.
Blues använder ofta dissonanser, alltså tonkombinationer som skapar spänning. Toner från dur och moll blandas, och melodin behöver inte följa durtonartens skala strikt. I sång och på instrument där tonhöjden kan böjas används också toner mellan pianots fasta tonhöjder.
Bluesens uttryck har rötter i afroamerikanska musiktraditioner, där bland annat böjda och varierade tonhöjder spelar en viktig roll. Den vanliga mollbluesskalan är ett praktiskt sätt att närma sig en del av den klangen på piano. Den återger däremot inte alla nyanser som en sångare eller gitarrist kan skapa.
Som grund för mollbluesskalan används mollpentatoniken: första, tredje, fjärde, femte och sjunde tonen i den naturliga mollskalan. Lägg sedan till den förminskade kvinten. I C blir tonerna C–E♭–F–G♭–G–B♭. Spela gärna skalan långsamt innan du använder tonerna i korta improvisationer.
Typiska för blues är också blue notes, framför allt nyanser kring tersen, kvinten och septiman. Tonhöjden kan böjas eller varieras och behöver inte sammanfalla exakt med pianots tangenter. Vid sång och på exempelvis gitarr går det att skapa sådana nyanser genom att förändra tonhöjden.
På ett vanligt piano är tonhöjderna fasta, så du kan inte böja en ton som på en gitarr. För att närma dig bluesklangen kan du spela närliggande toner efter varandra eller låta dem överlappa. Ett exempel är att snabbt spela E♭ före E över ett C7-ackord. Sådana förslagstoner ger melodin ett bluesigt uttryck.
Sammanfatta med AI:
Gillar du artikeln? Visa det gärna!
Loading...
