Runskriftens historia: från ursprung till nutid

De bästa tillgängliga lärarna i svenska

Nu kör vi!

🪨 Runskriftens ursprung och de första inskrifterna

Runtecknen skapades för ungefär 2 000 år sedan, vid tiden kring Kristi födelse. De äldsta bevarade runinskrifterna är från 100-talet e.Kr., och de äldsta som hittats i Sverige tillhör 200-talet. Inspirationen till runskriftens utformning kom troligen från det romerska alfabetet – nordbor som handlade med romarriket lärde sig värdet av ett skriftspråk och skapade ett eget system anpassat för sitt eget språk och material.

Att runorna gjordes kantiga berodde på att de var avsedda att ristas i trä med en kniv – raka linjer är mycket enklare att skära mot träets fiber än kurvor. Det kan dessutom ha funnits en vilja att markera att detta var ett eget nordiskt skriftsystem, tydligt skilt från de romerska bokstävernas rundade former.

🪨 Snabbfakta – runskriftens ursprung:

De äldsta runinskrifterna i Sverige är från 200-talet e.Kr. och finns på vapen och smycken. Den allra äldsta kända inskriften är en spjutspets från Mos på Gotland – med bara fem runor, ännu inte fullt tolkade av runforskarna.

En av de mest omtalade tidiga inskrifterna är ett silverspänne från en kvinnograv vid Gårdlösa i Skåne (ca år 300). På baksidan av nålhållaren står ek unwodz – "Jag Unwodz", ett namn som betyder "den icke-rasande" eller "den lugna". Det är ett sällsynt exempel på att vi faktiskt känner till namnet på en person som levde under järnåldern.

Runskriftens historia hänger tätt samman med hela den svenska språkhistorien – från urnordiskan via runsvenska och fornsvenska till dagens nusvenska. Läs vår fördjupande artikel om svenska språkets ursprung och historiska utveckling från runor till modern svenska.

📜 Runskriftens tre perioder och alfabeten

Precis som det svenska språket i övrigt kan runskriftens historia delas in i tydliga perioder. Det har funnits tre olika runrader i Sverige: den urnordiska (äldre futharken), den vikingatida (yngre futharken) och den medeltida runraden.

🔤 Äldre futharken – det första runalfabetet (ca år 0–700)

Den äldsta runraden kallas äldre futharken eller den urnordiska runraden. Den innehöll 24 tecken och användes från ungefär år 0 och in på 700-talet. Namnet "futhark" kommer från de sex första runorna i alfabetet: F, U, Þ (th), A, R och K – på samma sätt som ordet "alfabet" är sammansatt av de grekiska bokstäverna alfa och beta.

De flesta inskrifter med äldre futhark finns på vapen och smycken snarare än på stenar. I hela Sverige finns bara ett tjugotal stenar med urnordiska runor. Ett viktigt fynd är Kylverstenen från Gotland (ca år 400) – en stenhäll från en grav med hela den urnordiska runraden inristad. Den finns idag på Historiska museet i Stockholm.

Svensk runsten med rödfärgad runinskrift längs en slingrande orm- eller drakfigur – ett typiskt exempel på vikingatida runskrift och ornamentik — Runinskriften löper längs kroppen på en slingrande orm – ett klassiskt kompositionsmönster på vikingatida runstenar. Det rödfärgade mönstret är en modern restaurering som hjälper besökare att läsa inskriften på plats. Bild från Kulturarv Stockholm

Äldre futharken – 24 runor:

ᚠ Fehu · ᚢ Uruz · ᚦ Thurisaz · ᚨ Ansuz · ᚱ Raido · ᚲ Kaunan · ᚷ Gebo · ᚹ Wunjo · ᚺ Hagalaz · ᚾ Naudiz · ᛁ Isaz · ᛃ Jera · ᛇ Ihwaz · ᛈ Pertho · ᛉ Algiz · ᛊ Sowilo · ᛏ Tiwaz · ᛒ Berkana · ᛖ Ehwaz · ᛗ Mannaz · ᛚ Laguz · ᛜ Ingwaz · ᛟ Othala · ᛞ Dagaz

⚔️ Yngre futharken – vikingatidens runalfabet (ca 700–1100)

I början av 700-talet genomgick runraden en genomgripande förändring. Språket hade förändrats under de 700 år som äldre futharken använts – nya ljud som y, ä och ö hade tillkommit, andra hade försvunnit. Resultatet var den yngre futharken, som paradoxalt nog innehöll färre tecken – bara 16 runor – trots att talspråket blivit mer varierat. Det innebar att varje runa fick stå för fler ljud, vilket gör vikingatida runinskrifter svårare att tolka exakt.

Det är den yngre futharken som de allra flesta runstenar i Sverige är ristade med, och det är dessa runor de flesta förknippar med vikingatid och nordisk kultur.

Yngre futharken – 16 runor:

ᚠ Fé · ᚢ Úr · ᚦ Þurs · ᚬ Áss · ᚱ Reið · ᚴ Kaun · ᚼ Hagall · ᚾ Nauðr · ᛁ Íss · ᛅ Ár · ᛋ Sól · ᛏ Týr · ᛒ Bjarkan · ᛘ Maðr · ᛚ Lögr · ᛦ Yr

📜 Medeltida runor – runskrift och latinska bokstäver sida vid sida (ca 1100–1500-tal)

När kristendomen spreds i Norden kom det latinska alfabetet med kyrkans skriftkultur. Men runorna försvann inte omedelbart. Under medeltiden användes runor och latinska bokstäver parallellt – kyrkan och lärda skrev latin, men vanliga människor höll länge fast vid runorna.

De medeltida runorna utökades och anpassades med hjälp av så kallade stungna runor – runor med en liten prick som skapade nya tecken – tills man hade lika många runor som det latinska alfabetets bokstäver. En speciell variant, dalrunorna, användes i Mora och Älvdalen i Dalarna från 1500-talet och långt in på 1800-talet.

Runrad	Period	Antal tecken	Huvudsaklig användning	Vanligaste material
Äldre futharken (urnordisk)	Ca år 0–700	24	Vapen, smycken, korta inskrifter	Metall, ben, få stenar
Yngre futharken (vikingatida)	Ca 700–1100	16	Runstenar, minnesmärken	Sten, trä
Medeltida runraden	Ca 1100–1500-tal	Varierande (utökad)	Vardagliga meddelanden, kyrkliga texter	Trä, ben, pergament

🧭 Runstenar: minnesmärken och berättelser

Under sen vikingatid – framför allt 900- och 1000-talen – blev det vanligt att rista runor på stora resta stenar. Sverige har fler än 4 000 bevarade runinskrifter, mer än något annat land i världen, och de flesta är runstenar. Uppland är det landskap med flest stenar med runskrift bokstäver.

Runstenarna restes oftast som minnesmärken över någon som dött – på en vikingafärd, i ett slag eller av sjukdom. En typisk formel löd: "[Namn] lät resa stenen efter [namn], sin [släktskap], som …". Ibland berättar texten om resor till fjärran länder – till England, Ryssland, Konstantinopel eller Jerusalem.

Estrid lät resa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland.
Exempel på vikingatida runinskrift, återgiven av SO-rummet

Med kristendomens intåg fick runstenarna ett nytt inslag: kors, böner och kristna formler. Många av de stora uppländska runstenarna har ett kors inristat och avslutas med en bön för den dödes själ. Runskriften och kristendomen existerade alltså sida vid sida under en övergångsperiod.

För att fördjupa din förståelse för runskriftens historia och det svenska språket är privatlektioner ett utmärkt alternativ. Boka en svenska kurs Stockholm – eller var du än bor i Sverige.